Måns Broo 16.12.2023 09:00

Alba Söderqvist är tio år när hon en regnig vinterdag dör i cancer. Det hela är egentligen ganska odramatiskt. Där hon ligger utmattad i sjukhussängen sprider sig ett mjukt mörker över henne, all smärta försvinner – och så ser hon ett ljus, ett ljus som hon känner att hon på ett eller annat sätt måste nå.

Temat för Karin Herou och Moa Graafs bok ”Timglaset” är med andra ord döden. Det svåra ämnet behandlas på ett ömt men samtidigt humoristiskt och fantasifullt sätt. Det visar sig nämligen att ljuset som Alba såg var ljuset från Parentesen, det ställe alla som dör når först innan de går vidare till Andra sidan.

Som redan termerna antyder är detta en icke-religiös hinsidesberättelse, mer inspirerad av Netflixserier i stil med ”The Good Place” än av några religiösa urkunder.

Parentesen är ingen skärseld utan en skola där de bortgångna skall lära sig hur de skall handskas med nya förmågor som att kunna gå igenom väggar och förberedas på den slutliga övergången till Andra sidan, där alla är klädda i vita klädnader och har ett eget rum som man kan inreda hur man vill (t.ex. som en paradisö eller en djungel) och varifrån man kan vaka över kvarlevande vänner och släktingar, till och med skicka dem små tecken. Parentesen har en kvinnlig rektor, men det förblir oklart om det finns någon direktör eller liknande för Andra sidan.

Parentesen består av sovrum, matsal, klassrum och korridorer, och trots att Alba saknar sin mor och sin bästa vän Elsa så får hon snart nya vänner.

Men både läsaren och Alba själv inser snart att något är fel, och när Elsa under en lektion får kontakt med sin mormor på Andra sidan avslöjas det – något har blivit fel, för Elsa har ännu mycket sand kvar i det timglas som visar hur många levnadsår hon har kvar. Tillsammans med sina nya vänner börjar nu Alba smida planer på hur hon skall kunna återvända till jorden.

Karin Herou skriver på ett lättläst och ibland finurligt sätt, och Moa Graafs svartvita teckningar är både lyhörda för berättelsen och humoristiska. Trots det är det något som saknas i texten: det mörka. Parentesen verkar som en ganska tråkig, nästan fängelselik plats, men det finns inget farligt eller skrämmande där.

Det finns ordningsregler men inga straff. Det är väl trevligt, men det gör samtidigt alla Albas och hennes vänners äventyr tappar i spänning. De bryter mot reglerna i sitt försök att återvända till jorden, men vad blir konsekvenserna om de misslyckas? ”The Good Place” hade sina demoner med tumskruvar och eldkastare, och kanske hade det behövts några sådana också här?

Det är kanske ingen överraskning att äventyret slutar lyckligt och att Alba efter att hon återvänt till sjukhuset efter att bara någon sekund förflutit på jorden får ett litet bevis på att det hon upplevt inte bara var en dröm.

Trots att det kanske aldrig blev riktigt så spännande som det kunde ha blivit blir ändå slutet med den tillfrisknade Alba livsbejakande härligt. Ibland behöver inte livet vara så märkligt för att vara fint – det räcker med att det levs.

Måns Broo

Dela artikeln