SPT 20.08.2021 15:37

Måndag morgon den 19 augusti 1991.

Finlands 37-åriga centerpartistiska statsminister Esko Aho sitter i en taxi från hemmet i Kannus i Mellersta Österbotten till Kronoby. Han ska flyga till Helsingfors och jobbet i statsrådsborgen.

Taxins radio berättar att det skett en kupp i Moskva av åtta regeringsmedlemmar som motsätter sig Sovjetunionens president Michail Gorbatjovs reformer.

Ahos första möte i Helsingfors blir med en blixtsammankallad krisgrupp.

Tidigare i augusti hade Aho besökt Sovjets premiärminister Pavlov för att rädda östhandeln, och insett att landets ledning var kaotisk.

—  På sätt och vis kunde man vänta sig att något skulle ske, säger Aho. Eduard Sjevardnadze varnade för en statskupp när han avgick som utrikesminister i december 1990. En större överraskning var nästan sättet kuppen genomfördes på, den amatörmässighet som sken igenom.

Bekant kuppledare

Aho syftar framför allt på att Boris Jeltsin, president i den ryska sovjetrepubliken, öppet kunde utmana kuppmakarna.

—  Allt fortsatte som vanligt. All telekommunikation fungerade. Gränsstationerna fungerade som normalt, man kunde resa från Finland till Sovjet och tvärtom.

En av de ledande kuppmakarna, vicepresident Gennadij Janajev, var Aho bekant med sedan länge.

—  Som ungdomspolitiker träffade jag honom många gånger på 70-talet. Sedan blev det en paus innan jag träffade honom i Moskva hösten 1990. Minnet av det mötet förstärkte min bild av att Janajev inte var i skick att leda en stormakt.

Skrämmande scenarier

Men eftersom de så kallade kraftministerierna låg bakom kuppen antog man i Finland att makten kommer att skifta, även om det var oklart för hur lång tid.

—  Samtidigt märktes det genast att det fanns ett motstånd mot kuppmakarna. Det väckte en oro för vilken sorts konflikt som skulle uppstå. En ytterlighet var ett inbördeskrig, vilket förstås var ett stort hot mot Finland.

En annan oro gällde hur situationen skulle påverka i synnerhet de baltiska länderna som ville bli självständiga. Där hade läget varit spänt sedan början av året. I Litauen dog människor i januari, i Lettland förekom sammandrabbningar och även i Estland var läget spänt.

Tänkte ni er att det kan uppstå en flyktingvåg?

—  Ja. Ett inbördeskrig var en extrem möjlighet, men det fanns också andra scenarier som hängde ihop med Sovjets usla ekonomi. Har landet tillräckligt med mat, elektricitet och energi?

—  Vintern var på väg och det fanns en risk att maten stannar på åkrarna och att samhällets funktioner lider. Det hade kunnat skapa en flyktingström till Finland även om våldsamheter inte uppstått i Sovjet.

”Folket hade tröttnat”

Att kuppen misslyckades berodde enligt Aho i grunden på att de ryska soldaterna inte var villiga att använda våld mot civila. Hotet om våld var kuppmakarnas enda verktyg. Då man av olika skäl inte tog till det rämnade trovärdigheten i maktskiftet.

—  Det var stora protester bland annat i Moskva och S:t Petersburg. Folket hade tröttnat på den gamla makten.

I samband med kaoset utropade de baltiska länderna sin självständighet. Det har ofta hävdats att Finland var sent med att erkänna länderna.

Aho håller inte med.

—  Estland utropade sin självständighet natten till tisdag. På söndag meddelade Finland att vi börjar förhandla om att återupprätta de diplomatiska förbindelserna med Estland. USA och flera andra västländer dröjde längre.

Hur hade det gått ifall kuppmakarna lyckats bättre och Jeltsin inte klivit fram som hjälte?

Aho säger att de är svårt att föreställa sig någon annan frontfigur för motståndet än Jeltsin.

— Men inte hade Sovjets problem försvunnit någonstans. Det program som kuppmakarna publicerade var ett sammelsurium av totalt omöjliga löften. De hade nog hursomhelst inte blivit långlivade. Det fanns ingen väg tillbaka till de Socialistiska rådsrepublikernas union.

Styrde en fylla vårt EU-inträde?

I den färska Yle-serien Det galna året 1991 är Esko Aho programledare. Där nämns teorin att kuppmakarna inte lyckades gripa Jeltsin eftersom han på grund av en fylla hade förts till sin sommarbostad.

Kan man säga att Jeltsins drickande påverkade tidtabellen för Finlands EU-inträde?

—  Det där (att Jeltsin inte greps på grund av sin fylla) är en av flera teorier, men den är seriös. Det är klart att om vårt vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjet hade fortsatt att gälla så är det svårt att föreställa sig att Finland hade kunnat ansöka om EU-medlemskap. Att vi tog oss ur VSB-avtalet hade i sin tur att göra med de stora förändringarna i Europa.

Aho säger att folk kanske har bilden att Finlands väldigt nära relation till Ryssland var ett politiskt val. Men det var de allierade som bestämde Finlands plats efter världskriget.

—  Där fanns många faktorer som begränsade vår rörelsefrihet. Dem slapp vi då Tyskland återförenades. Finland kunde befria sig från de militära förpliktelserna i Parisfreden från 1947, och sedan avslutades VSB-avtalet. Den geopolitiska plats som vi hade tilldelats efter kriget upphörde att gälla, och vi kunde hitta en ny.

Östhandelns sammanbrott, som hade börjat redan innan Sovjets fall, var en stor faktor i den lågkonjunktur som drabbade Finland i början av 90-talet.

Under Ahos ledning höll staten hårt i pengarna och marken devalverades i november 1991. Aho säger att sparpolitiken var nödvändig för att Finland skulle få lyfta livsviktiga lån utomlands.

Han beklagar ändå att man inte lyckades få till stånd ett samhällskontrakt som hade fördelat den ekonomiska bördan ”lite fiffigare”.

—  Då hade devalveringens negativa effekter delvis undvikits. Devalveringen fick fart på exporten, men samtidigt fördjupade den lågkonjunkturen på den inhemska marknaden, i banksektorn och för företag och hushåll med utländska krediter.

”Naiva förväntningar”

När det gäller Ryssland säger Aho att vi hade lite naiva förväntningar på hur landet skulle utvecklas efter Sovjets sammanbrott. Många räknade med att landet ekonomiskt och politiskt skulle bli en del av Europa.

— Det strävade även ryssarna delvis efter. Men snart stod det klart att Ryssland fortsatte längs egna vägar.

—  Det blev ändå inte det gamla Sovjet. Mycket har förändrats, och en del förändringar är bestående. Men inte har Ryssland blivit en rättsstat eller demokrati i egentlig bemärkelse, och de ekonomiska mekanismerna följer inte alltid marknadsekonomin.

Vad kan vi lära oss av året 1991?

—  Idén att livet kan vara krisfritt är inte realistisk. Men ju snabbare man reagerar på krisen, desto enklare kommer man undan. Intuitionen att hålla fast vid det gamla under en kris är förståelig, men skadlig.

Jean Lindén/SPT

SPT
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln