Enormt behov av barnskydd i Pargas — men nu fungerar barnskyddsteamet
Familjeenhetens team. Fr.v. Minna Rantalaiho, Sandra Blomqvist, Heidi Svahnström, Åsa Myrberg (barntillsyningsman), Mari Asplund, Sami Salmivirta, UIlrica Vaihinen och Katinka Blomqvist.
Socialhandledaren Sandra Blomqvist är rätt person att besvara den tudelade frågan om hur jobbet kändes förr i familjeenheten i Pargas stad och hur det känns nu.
Hon har nämligen jobbat här sedan 2010 – vilket också inbegriper den tiden då alla socialarbetare sa upp sig och enhetens problem blev riksomfattande nyhetsstoff.
– Klienterna är det viktigaste i det här jobbet, för deras skull är man motiverad att jobba. Men under de stormiga tiderna kunde det ibland kännas tungt att fara på jobb, och svårt att motivera sig.
– Nu känns det annorlunda, vi är ett team och här finns stöd, man kan prata öppet med alla.
– Det betyder inte att det inte finns tunga dagar nu också, för sådant är det här jobbet, men mycket har förändrats.
Teamtänk viktigt för nya chefen
När familjeenhetens nya chef Sami Salmivirta tillträdde (ÅU11.4.18) fick han börja med rekryteringsfrågor. Han hade ett teamtänk, men inget lag att bygga på.
Senare när ÅU intervjuade honom (30.6.18) var en av de konkreta förändringar han höll på att genomföra att en socialarbetare och en socialhandledare skulle börja dela rum.
Nu lyfter flera i gruppen fram det som en styrka, att man har ett bollplank och en kollega nära till hands – även om man har lite olika tider och gör fältarbete.
Det kollegiala stödet är överlag något som gruppen betonar.
Samtidigt som de säger: Att jobba med familjearbete och barnskydd är ofrånkomligen tungt.
Tungt arbete
– Vårt jobb har i många utredningar klassats som det tyngsta, säger socialarbetaren Minna Rantalaiho, som har jobbat vid enheten sedan sommaren. Tidigare jobbade hon vid socialjouren i Åbo.
– Hur arbetssamfundet och organisationen fungerar blir extra viktigt då arbetet i sig är belastande, och i allt socialt arbete med familjer och barn gäller att man inte kan lyckas ensam. Då känns det bra att alla kan tala med alla här på jobbet, och att det inte finns någon hierarki, säger Rantalaiho.
Andra relativt nyrekryterade är socialarbetaren Katinka Blomqvist, som har varit hemma med barn, och socialhandledaren Ulrika Vaihinen som har jobbat på barnhem i Åbo.
– Att gruppen har en mångsidig bakgrund med kompetens både från den privata och offentliga sektorn har varit viktigt vid nyanställningarna, säger Salmivirta.
Rekryteringar viktigast
ÅU träffar familjeenhetens personal i deras kafferum.
Runt bordet sitter också socialhandledaren Heidi Svahnström och familjearbetaren Mari Asplund, utöver de ovan nämnda.
Den här dagen råkar fyra inom enheten vara frånvarande.
Bland socialarbetarna finns också en annan man, enhetschefen Sami Salmivirta är alltså inte den enda mannen i gruppen.
Han återkallar situationen när ÅU gjorde första intervjun med honom.
– Det första som då måste prioriteras var rekryteringar, först senare kunde vi börja omforma hur vi jobbar.
Familjeenheten heter just så för att den jobbar med familjer på många plan, och barnskyddet är bara en del av arbetet.
Barnskyddet ska inte vara skrämmande
När en barnskyddsanmälan görs, eller någon tar kontakt med tanken att sociala myndigheter bör inkallas, är det socialhandledaren Vaihinen och socialarbetaren Blomqvist som gör bedömningarna om hur fallet ska gå vidare.
– Vi gör utredningar och bedömer servicebehov, och det ska göras inom tre månader från anmälan eller kontaktbegäran, säger Blomqvist.
– Och vi jobbar också med socialvårdlagens klienter, inte enbart med barnskyddslagen, säger Vaihinen.
Det händer att familjer reagerar på den första kontakten som tas, man blir förskräckt över att ”bli föremål för barnskyddet”.
– Man behöver inte se barnskyddet som något skrämmande, både åtgärder som faller inom socialvårdslagen och barnskydslagen görs för barnets bästa, säger Vaihinen.
– Dessutom är mycket av det som görs under den tre månader långa utredningsperioden förebyggande så att det kanske aldrig behövs barnskyddsåtgärder, utan vi kan hitta rätta serviceformer som stöder familjens och barnets behov, säger Blomqvist.
Familjearbetarnas jobb kan vara en sådan serviceform, men också åtgärder inom daghem, skola, via rådgivningen eller hälsovården kan verka för att barnet får det bättre.
Men sen finns det förstås också barn som omfattas av barnskyddet.
Tre socialarbetare sköter 124 klienter
För tillfället är de klienterna 124 fördelade på tre socialarbetare.
– Det är på tok för många per socialarbetare, ökningen från ifjol är nästan 50 procent, och vi har inte ens hunnit träffa dem alla än, säger Salmivirta.
Han poängterar samtidigt att han upplever att politiker och stadens ledning är medveten om läget, och han har fått löften om att enheten ska få mer resurser.
– Det behövs verkligen, betonar han och säger att det sannolikt finns flera förklaringar till att så många fler barn i Pargas anmälts till barnskyddet:
Dels har vi den nya barnskyddslagen som gör att ett ökat antal klienter är en nationell trend, dels kan det finnas ett lokalt lager av uppdämda behov.
Det säger sig socialarbetaren Minna Rantalaiho ha mött:
– Det händer att våra samarbetsparter – till exempel daghem, skola – säger till oss att oron för barnet har pågått en tid, men då det kunde kännas som att barnskyddet inte fungerade, så har de skjutit upp kontakttagandet.
– Men, tillägger hon, sen har vi också barnskyddsklienter som inte hör hemma i barnskydd, utan kan överföras till socialvårdsklienter, bara vi får våra utredningar klara. Vi har svårt att hinna ikapp, helt enkelt.
Utmanande arbetsfält
Att enheten numera har en kompetent personal och ledning betyder nämligen inte att allt är klappat och klart och problemen är ur världen, det vill de själva också framhålla.
– Vårt arbetsfält är utmanande och en lyhörd arbetsgivare som förstår att satsningar behövs är viktigt också framöver.
Det är en bransch där kommunerna överlag ropar efter behörig personal.
Hur ser ni själva på er egen framtid, jobbar ni här inom 5–10 år?
Det uppstår lite skratt runt bordet och Salmivirta säger diplomatiskt:
– Det kan hända att ingen alls av oss går i pension härifrån, men nu är situationen stabil jämfört med läget för något år sedan. Sen hoppas vi också att omgivningen har tålamod med att en förändringsprocess som den här tar tid, den är på gång men den är inte slutförd.
Sandra Blomqvist hakar också på frågan:
– Och det som känns viktigt är vi att har det bra tillsammans, vi trivs tillsammans.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.