Energitjuven och den falska profeten (kan ju vara jag själv)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det som ska bli skönt med 2021 är att ingen just ska mala om ”detta ANNORLUNDA år”. Det var ju 2020 som var annorlunda. Annorlunda för den moderna människan som förväntar sig en jämnad väg utan något som stör det fulla fräset. I världshistoriskt perspektiv kanske inte fullt så annorlunda.
Det fulla fräset mot ett hägrande mål. Genom tiderna har det funnits flera bud om vad som är vägens mål. Men för oss som lever i marknadsliberalismen räcker det med att säga ”mera, mera, MERA”. Ibland förstår vi att skämmas över det.
Skammen avskakas av ganska fort. Stora delar av vårt känsloliv är invaderat av marknadstänkande. Den som inte läst eller hört någon kommentar om hur man ”investerar” i en relation har inte varit helt uppmärksam den senaste tiden.
Det känns förvirrande att abstrahera något som involverar en särskild person som man fallit för, av en orsak som kan vara svår att reda ut, i termer av vinst eller förlust. I alla fall till att börja med, innan självhjälpsböckerna fått oss att kalla den som vi tidigare kopplade ihop med dopnamnet (som fick hjärtat att klappa) för till exempel ”energitjuv”.
Självhjälpsböckerna antyder aldrig att det kan vara man själv som är energitjuven – exakt på samma grunder som nån annan enligt definitionen kan vara det i mitt liv. Och definitionen? Det är upplevelsen, hundra procent upplevelse.
Bättre vore om man varje gång specificerade energitjuveriet så att pratet inte kommer åt att stjäla uppmärksamheten från svåra frågor som fysisk och psykisk misshandel, något som dränerar mångas liv på glädje och initiativlust (som är energi!).
Finland ligger alltjämt högt när det gäller våldsutövning i relationer, det är ett samhällsproblem som blivit mer pockande under nedstängningens år.
Tillbaka till 2020, som har bara timmar kvar i livet. Sällan tidigare har människor varit lika taggade visavi åsikter. Yttrandefrihet är ett begrepp som fått en ny nyans. Jag har en åsikt – den måste få spridning.
Motsatsen är förstås illa. Tänk dig en som du enligt tidens anda ”investerat” i och som sällan eller aldrig säger vad den anser. Efter några träffar får du spader, återtar investeringen och drar. Detsamma borde man om motparten presenterar sin syn som det enda rätta, men det kan se attraktivt ut i början.
Det finns ändå en avgörande skillnad mellan att prata i vädret och knacka ner sitt credo vid tangentbordet. För 2021 önskar jag en app med ett åsiktsyttringsuppskjutande som kunde förverkligas genom en robust fråga. ”Gör det dig något om du blir bottenlöst bortgjord, exponerad för dina ”vänner” eller hela den uppkopplade världen?”
Något annat som kan ge den spontant skrivande en sekunds betänketid duger också. En kattvideo som automatiskt kopplas på. Men det kan hända att det inte skulle hjälpa alls.
Att servera det man vet som det enda sanna verkar ha blivit en drift, och den tar tag i oss alla, mer eller mindre. Att veta var gränsen för ens kunskap går och kunna agera efter det, det vore en nåd att stilla be om inför 2021.
Falska profeter har man varnat för sen historiens början. Men falska profeter tänker på sig som profeter, rätt och sätt, och har man bara tillräckligt många följare är missförstånd ute ur räkningen. Dagens konspirationsteorier är som ett stort pussel, där den stora bilden inte genast är känd. Och bitar av det är investerade i var och en av oss, det är ganska säkert.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.