En vardag fylld av sprutor och piller – "Jag gjorde vad som helst för att få mina droger"
Eetu Pakkanen turnerar i dag i skolor för att berätta om tiden i hans liv då det enda som betydde något för honom var att få tag på dagens dos av droger. Foto: Sofia Westerholm/SPT
Det är en sen kväll och Eetu Pakkanen befinner sig på en toalett ombord ett kryssningsfartyg. År 2017 har precis börjat och han har själv precis, trots de åtta drog- och alkoholfria månader han har bakom sig, supit sig full ombord på båten.
— Jag glömmer aldrig hur jag tittade upp på mitt eget ansikte i spegeln och tänkte ”fy vad låg du är. Du har fått hjälp efter hjälp och det här är vad du ger tillbaka, din smutsiga råtta”. Sedan dess har jag varken rört droger eller alkohol, berättar Pakkanen.
I 17 år var han fångad i drogernas värld. Då missbruket var som värst var det enda han brydde sig om att få tag på dagens dos.
— Jag gjorde vad som helst för att få mina droger. Därför gick det som det gick och därför har jag suttit i fängelse totalt sju gånger.
Människorelationer var sekundära, såvida de inte förbättrade chansen att få tag på droger så klart.
— Visst sa jag åt folk att jag brydde mig om dem, men i ärlighetens namn brydde jag mig bara om dem som jag kunde få droger via. Jag var redo att lura, utnyttja och i princip göra vad som helst för att få mitt behov stillat.
Drogfria dagar satte skräck
I dag är det svårt att tro att personen som beskrivs ovan är samma person som nu turnerar i skolor för att berätta om sina erfarenheter, som studerar till socionom och som finner vardagsglädje i att spela fotboll och pyssla i sitt egna hem.
— Det är väl kanske sant att det enda som syns utåt och vittnar om min bakgrund är alla mina tatueringar. Tatuerade människor är inte automatiskt missbrukare, men alla mina halvfärdiga, slarvigt gjorda och bristfälliga tatueringar antyder kanske att min bakgrund har varit fylld av problem, säger Pakkanen.
Hur ser vardagen ut för en person som är djupt nere i ett drogmissbruk?
— Jag var aldrig rädd eftersom jag inte kände något och inte brydde mig om något eller någon. Eller den enda rädslan jag bar på var rädslan över att behöva vara drogfri.
Pakkanen använde så gott som alla droger han kunde få tag på, och den enda han inte provat är heroin. Typiskt för Finland är att missbrukare blandar droger och sällan håller sig till en enda, vilket också syns i dödsfallsstatistiken. Många som använder buprenorfin blandar den med andra droger, läkemedel och alkohol, vilket i sin tur kan leda till överdos och död.
— Jag hade perioder då jag använde mer, och perioder då jag använde mindre, men drogerna fanns alltid med. Till och med då jag satt i fängelse. Det rör sig en hel del droger också där, men priset är högre innanför murarna.
Pakkanen berättar att en person djupt försjunken i ett missbruk inte planerar för framtiden.
— Jag kände aldrig glädje över något som skulle hända och jag såg aldrig framemot något. Varför planera något då? Visst hade vi någon fest tillsammans med kompisar, men i grunden handlade ändå allt bara om att bli hög.
Han berättar också om den ilska han kände mot alla så kallade ”tavisar”, det vill säga de som arbetar för sitt uppehälle och håller sig till alkohol i måttliga mängder.
— Man kände hat mot dem. Fast hatet handlade egentligen om att ljuga för sig själv, att förneka för sig själv att man kunde ha det så mycket bättre ställt.
En livslång sjukdom att bära
Räddningen för Pakkanen blev att han kom i kontakt med en stödgrupp och genom den kunde börja utbyta tankar och känslor med andra missbrukare.
Han är aktiv i gruppen än i dag och tror inte att han någonsin kommer att lämna den. Det har snart gått 3,5 år sedan han intog droger eller alkohol, men en tavis anser han sig ändå inte vara och det kommer han heller aldrig bli.
— Missbrukare är ingen titel, utan en sjukdom jag alltid bär med mig. Jag kan inte förneka att jag lider av det. Men mitt missbruk särskiljer mig i dag inte från andra på något vis, åtminstone inte på utsidan.
–Orsaken till att jag kan säga högt att jag är en missbrukare är att jag minns varifrån jag kommit och jag ser ingen orsak i att tysta ner det. Det är lite som att jag skulle ha diabetes men inte erkänna det högt.
Sofia Westerholm/SPT
Läs även:
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.