Ann-Christine Snickars 26.10.2020 19:53

Merja Pöyhönen är kanske den klarast lysande stjärnan i Åbo dockteateruniversum just nu. Hon har uppdaterat koncepten för dockteater för vuxna, fått publiken att fatta att till exempel Shakespeare och dockor är en suverän kombination.

Hon uppträdde också som skådespelare/dockförare i en omtalad föreställning, där hon själv skrivit manus och regisserat. Den handlade om Amelia Earhart, flygaren som försvann under sin ofullbordade jordenruntflygning på 1930-talet. ”Missing Amelia Earhart” är förmodligen ”den vackraste dockteater jag någonsin kommer att se”, skrev Turun Sanomats kritiker i november 2016.

Nu har Pöyhönen tagit sig an Anu Kaajas omtalade roman ”Leda” (2017), som är en glödande och iskallt arrangerad berättelse om sexuellt våld, där själva berättartekniken skapar glipor i historien och låter oss genomskåda det dess personer – och traditionen, den konstnärliga formen – döljer.

Antikt tema

Förtätningen av själva motivet blir den mytiska berättelsen om Leda och svanen, där guden Zeus fintar sig fram till Leda i form av en svan som försöker komma undan en örn, våldtar henne sedan. Målar- och skulpturkonsten har flitigt avbildat olika moment i det, själva skeendet brukar rubriceras ”förförelse”.

I berättelsen representeras Leda av Adèle, en ung kvinna vars oskuld bevarats genom förvaring i kloster. En fal markisinna som uppträder som beskyddarinna fraktar henne till ett gods där hon blir bytet. Allt sker under teatraliska former, maskerad med antikt tema.

I romanen är miljön förlagd till franskt 1700-tal, mest ger texten sig ut för att vara brevroman, men vem skribenten riktigt är blir ganska oklart. På scenen är det berättardockan som skriver, assisterad av en flock dockförare, av vilka en också får bli dockans röst.

Man förstår genast att det här är en historia som manipuleras. Dockteaterns form understryker det, där är manipulationen bokstavlig, ett hantverk. Ofta står fler än en mänsklig skådespelare bakom berättardockan, den enda som är så att säga fullgången docka, med armar och ben, torso och huvud.

Genial tolkning

Hela den ordlösa grupperingen ger impulser till egna tolkningar – jag tänker att den visar att det alltid finns många bakom fake news och förvrängningar, fler än den som står för själva formuleringen. Reetta Moilanen står för dockans röst, hon gör det urstarkt, hennes refererande är späckat med ironi.

De övriga rollerna delas efter behov, Sirpa Järvenpää sköter Adèles roll, Riina Tikkanen Markisinnans och Maija Westerholm Monsieur de Signe, som är Jupiters/Zeus alter ego, förövaren. Deras dockgestalter är luftiga, utan kropp, består bara av en fladdrig klädtrasa och ett uppförstorat anletsdrag.

Det är en genial tolkning som nuddar det provocerande, det antytt obscena. Åldersgräns för föreställningen är satt till femton. Det handlar mindre om att det skulle vara explicit våldsamt, mer om att pjäsen med hårdhänt lekfulla medel beskriver övergreppet – och hur de inblandade blandar bort korten när de berättar om det. Det man ser är ett otäckt svek och man måste reflektera över det (den förmågan tror jag för all del att många femtonåringar har).

En ögonöppnare

Romanen är strängt komprimerad och föreställningen har ett tempo som nästan är för uppskruvat för sitt eget bästa – men bara nästan. Iscensättningen håller ögonen på de olika nivåerna i berättandet och hur försåtligt de glider mot och ifrån varandra.

Hur de mänskliga skådespelarna hanterar rekvisitan (grenar av blommande träd och eldröda körsbär, bladen som breven skrivs på, svanfötter, ett par uppblåsbara sexdockor som tafatt seglar in) är avslöjande. I romanen utgör tillbehören en förledande, distraherande ornamentik, här hanterar man dem med märkbar aggressivitet. Det är en genomskådande tolkning, en ögonöppnare, som nyskapande teater ofta är.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln