En svajig historia
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Man kan kalla det lögn, jag kallar det poesi.” Det säger Matti Kuusela, prisbelönt journalist i retroaktivt blåsväder.
Brusar genast upp över användningen av poesi – som en form av osanning. Det är slarvigt och låtsat folkligt. Men bollar man en stund med orden kan de låta övertygande. Det som inte är fakta kan man brodera på så att det ser ut som om det hade substans. Det finns också nånting som kallas poetisk licens, men det gäller alltid formen, inte innehållet.
Kuusela och hans försvarare har sagt att det nog framgår i hans reportage vad som är faktabaserat och vad som är hans ”poesi”, men nu är det inte möjligt att kolla om man faktiskt kan se skarvarna, för hans reportage som funnits på Aamulehtis webb har dragits in.
Berättande journalistik, där den skrivande använder sitt jag och redovisar det som synvinkel, är ju en etablerad genre. Och det finns en hel uppsättning verb att använda som förstärker och förankrar vinkeln, läsaren kan vanligen känna sig trygg i det.
New journalism, reportage som använder sig av litterära medel, talar man sällan om i Norden, annat än som ett inflytande, och de som ägnat sig åt det kallas i första hand författare. Inte heller de har undgått kritik, ofta handlar det om hur de hanterat sina källor, särskilt om källorna varit existerande personer.
Medan jag skriver detta pågår en hetsig diskussion i min some-närhet om ”Miraklet i Gullspång”, en prisad filmad dokumentär där ett par av dramats personer själva tagit initiativet till att deras historia berättas. Det är en story som spricker i flera märkliga fraktioner, och regissören har sagt, i ett inslag i Sveriges Radio i oktober i fjol, att hon inte velat ingripa i deras sanning(ar).
Är det ett sällsynt obehagligt utlämnande av människor (och en illa hanterad research), eller är det en undersökning av berättandets totala relativitet? I fallet Gullspång existerar helt enkelt inte berättelsen som man tror att finns i början, men regissören fortsätter ändå. En förvirring uppstår, frågan är om man förmår fascineras, eller överhuvudtaget bringas att förstå något.
Punkt elva i journalistreglerna pekar på att allmänheten ska kunna skilja fakta från åsikter och fiktivt material. Man får inte jobba på ett vilseledande sätt.
I Kuuselas fall är det anmärkningsvärda det att han själv är den som avslöjat sin ”poesi” i sina memoarer, ”Journalisti. Toisenlainen toimittaja” (som jag fick köplats nummer trettio till på biblioteket). När man påträffat utsvävningarna i tidningen har man fått dra slutsatser på egen hand. Lite som när man, enligt talesättet, snackar med en savolaxare – då är ansvaret alltid hos lyssnaren.
Ingen dog ju av Kuuselas broderier, sa redan nån. Många försvarar honom. Men är försvaren värre än de övertramp han presterat? Att det principiellt inte gör så mycket fast allting inte stämmer.
Beror det på i vilket medium man presenterar sin svajiga historia? Jag är i alla fall intresserad av motivet till att skröna sig fram på plattformar där skrönor inte tillåts. För att man kan? Av fåfänga? För att se om man blir avslöjad?
Minns en annan incident, nu från poesin egen värld. En känd författare som skrivit en roman om Edith Södergran berättade vid ett tillfälle inför publik att han i sin ägo hade ett materiellt fragment från Södergrans hus i Raivola.
Den del av publiken som kommit för diktens skull, och inte var Södergranforskare, hade ingen möjlighet att bedöma att det var ett påhitt. Det togs väldigt illa upp, författaren roade sig på publikens bekostnad, tyckte man, och reaktionen på hans roman blev i ett slag negativ.
Nu har Kuuselaaffären genererat en massa kolumner där man sagt att den kan inspirera till att diskutera journalistiken, dess möjligheter och svaga punkter. Men det kan man ju göra annars också, varje dag.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.