Stefan Holmström 11.01.2018 00:05

Det stora kriget
av Claus Stolpe.
Omslag och layout: Heidi Jylhä, Solid Media.
Sciptrum, 2017.
360 s.
Målet är att ge en överskådlig beskrivning av det första världskriget, skriver Claus Stolpe i förordet till sin bok ”Det stora kriget”.
”Jag är ingen militärhistoriker. Jag är en statsvetare som är intresserad av historia”, preciserar han.
Att läsa Stolpes bok handlar mer om en reflekterande tankeprocess än att bara fördjupa sig i ett krigshistoriskt verk. Visst, här finns både hårda politiska och militärtekniska fakta samt berättelser om hur kriget drabbade folk på individnivå – men också Stolpes egna reflektioner. Det reflekterande elementet gör att vi inte är inne i riktigt samma genre som de mer traditionella verk som dominerar den krigshistoriska litteraturens marknad.
Det krävs mod att ge ut en bok om ett krig under en tid då vi upplever nästan något av en inflation då det gäller krigshistoria, särskilt inhemsk sådan, som en följd av självständighetens jubileumsår. Om vi räknar enbart Mannerheimböckerna blir det trångt också i bokälskarens hylla.
Det krävs också ett visst mod att ge ut en bok som inte har fotografier, kartor eller grafik – annat än det som hittas på pärmen och pärmens flikar. Å andra sidan känns det här som en styrka. Jämfört med alla mastodontverk som hittas i bokhandlarna känns det trevligt att öppna Stolpes bok: Första världskriget i ett hanterbart format, utan överdetaljerade strategiska kartor eller fotografier som publicerats så många gånger tidigare.
Boken tar avstamp i ett besök på världens största parkkyrkogård, i Ohlsdorf i Hamburg. Det är där författarens farfars bror Ernst Stolpe (1895–1917) ligger begraven. Han dog av lunginflammation under jägarutbildningen i Tyskland.
I sin inledning av boken speglar Claus Stolpe skeenden inför och under första världskriget – utgående från individer, Österbotten och Finland. Här känns det ändå som det blir lite för mycket. Individfokuset ger en intressant start, men då det också handlar om tiotals sidor med ett välbekant riksperspektiv känns som en lite väl tung start inför de 300 sidorna om bokens kärna, det stora kriget.
Här kunde helheten ha vunnit med en raskare start.
Då Stolpe når kriget, som faktiskt kallades ”världskrig” redan då det pågick, framgår det hur svårt uppdraget är. Hur kan man på ett överskådligt sätt föra läsaren närmare de stora händelserna då så många av härskarna och politikerna betedde sig kaotiskt, oplanerat, inkompetent och direkt sinnesförvirrat? Lägg därtill alla historiska element som belastade relationerna, så är soppan klar. Det är som Stolpe skriver: det är bara att skrapa på ytan om man säger att första världskriget bröt ut på grund av mordet på Österrike-Ungerns tronföljare Frans Ferdinand.
Ibland kunde Stolpe ha gjort det lättare för läsaren med att undvika egna reflektioner. Ett exempel är då han resonerar kring det om kriget alls hade brutit ut om inte Österrike-Ungerns utrikesminister Leopold von Berchtold hade varit en av kockarna i soppan.
”Skulle det eventuellt ha brutit ut av någon annan orsak lite senare? Det är fullt möjligt. Kanske rentav troligt. Men vi får aldrig veta. Här och nu håller vi oss till vad som sist och slutligen skedde. Redan den aspekten är tillräckligt rörig.”
Liknande textblock hittas på annat håll. Eftersom det handlar om sådant redan förstås av sammanhanget, känns det överflödigt, mer som en broms för läsarens egna tankar. Liksom i inledningen kunde rödpennan här ha strukit en del av just den här typens reflektioner.
Bokens styrka är beskrivningarna av hur föråldrat strategiskt tänk inte anpassades till nya vapen och vapenslag. Synnerligen viktigt är också hur Stolpe redogör för hur civila fick lida, inte bara då de var i vägen för anfallande styrkor, men också som en följd av svält eller då de tvingades till slavarbete. Massmord på civila förekom också. Det fanns militärer som rentav sporrade soldater att gå bärsärkagång bland civilbefolkningen.
Stolpe noterar också hur första världskriget, som nästan alla andra krig, också handlar om naturresurser. Det gäller särskilt i Mellanöstern, men också i Europa fanns stora råvaruintressen, som i Elsass-Lothringen.
Författaren säger sig vara synnerligen förtjust i anekdoter. Det märks, på ett positivt sätt. I ett krig som var kaos, slumpar och tokigheter på alla nivåer redogör Stolpe bland annat för den hemlösa så kallade tjeckiska legionen som hade herraväldet över den transsibiriska järnvägen. De tiotusentals soldaterna kom hem via Vladivostok, många av dem först några år efter kriget.
Ett annat exempel är då den ryska delegationen som skulle åka till Brest-Litovsk för att förhandla om fred insåg att de också behöver en representant för landets bönder: På en gata stötte de på Roman Stashkov, som övertalades att följa med. Stashkovs ”bidrag” till fredsdialogen var att se till att själv fick de starkaste dryckerna till middagarna.
De här tokiga och sorgliga berättelserna kompletterar och fördjupar bilden av det stora krigets galenskaper. Kärnan i Stolpes bok är egentligen den här: Hur i helsicke kunde så mycket gå så fel?

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln