Carina Holm 30.01.2020 04:16

Fredag den 31 januari 2020 är en sorgens dag.
Det är en sorgens dag för Europa och för tanken om att tätt internationellt samarbete och integration är bättre än isolering och envist och påstridigt nationalstatstänkande.
Fredag är en sorgens dag för alla som har trott på att ett enat Europa är bättre än ett splittrat sådant.
Fredagen är en sorgens dag för oss alla.
Efter år av velande fram och tillbaka och total oklarhet och bristande konsekvensanalys lämnar Storbritannien EU, den europeiska gemenskapen som senare har knutit så täta band av samhörighet att den har blivit en union.
Men någon sådan samhörighet vill starka krafter i Storbritannien – orkestrerade av vem egentligen? – inte veta av.
Nej, nej, brexit ska det vara och brexit ska det bli.
Det är så sorgligt att det nästan är värt att gråta över, speciellt för de generationer som har vuxit upp som Erasmusutbytesstuderande och interrailande ungdomar med ryggsäck på ryggen och Europa för sina fötter.
Och det är sorgligt för kommande generationer, som i värsta fall får uppleva ett Europa som inte är ett Europa, utan i stället alltmer sönderfallande småbitar som odlar tanken om att ett enat Europa mer eller mindre är värd att spottas på och förakta.
Att en hel nation är beredd att i modern tid vända samhörighet ryggen – för att i stället välja, ja vadå? – är djupt oroväckande.
I en tid där till och med synagogan i Åbo vandaliseras med rödfärg i samband med att minnet av Förintelsens uppmärksammas över hela världen är det sista vi behöver sådana som vänder samhörighet ryggen.
Vi behöver inte mer splittring – tvärtom.
Det är sådana som bygger broar i stället för murar som behövs, och sådana som håller kvar i stället för att släppa taget.
Det spelar ingen roll att det sägs att det i praktiken inte kommer att märkas direkt att Storbritannien har lämnat EU, eftersom det finns en övergångstid, som träder i kraft då brexit är ett faktum.
Problemet är att det är tanken som räknas.
Vad britterna väljer i och med brexit och vad den i praktiken kommer att innebära på längre sikt är svårt att överblicka, förmodligen också för de insatta, för att inte tala om den vanliga britten och för alla andra som blir kvar i EU.
Motsatsen till samhörighet är isolering och utanförskap.
Vad föder det i sin tur?
Det spontana svaret är: knappast något gott.
Också år 2020 är det värt att minnas att den europeiska gemenskapen uppstod som en reaktion på de båda världskrigens fasor.
Genom att knyta det tyska kolet tätt samman med det franska stålet skulle det rent ekonomiskt bli omöjligt för de forna ärkefienderna att någonsin mera kriga mot varandra.
Det som i dag har utvecklats till EU uppstod – med och trots alla sina fel och brister – för att det aldrig mer skulle bli krig i Europa.
Enighet i stället för motsättningar, ett förenat Europa i stället för ett delat.
Och det väljer Storbritannien bort.
Syftet med den europeiska integrationen har varit att skapa stabilitet och förutsägbarhet.
Det brexit i första hand skapar är osäkerhet – både för dem som direkt berörs och indirekt också för andra.
Lagstiftningsrådet Johannes Leppo vid statsrådets kansli säger att ingenting kommer att bli som förut.
– Inom varendaste delområde kommer vi att ligga på en nivå som är sämre än dagsläget (ÅU 28.1.2020).
I stället för en inre marknad för varor, tjänster, personer och kapital väljer Storbritannien tullar och handelshinder.
I stället för fri rörlighet väljer Storbritannien passkontroller och gränser.
Det är inte bara svårt att förstå, utan också mycket obehagligt.
Vad vinner man på att klippa band i stället för att knyta starkare sådana?
En viktig fråga är därför: vem är brexits vinnare?
Det är de krafter som vill härska genom att söndra, de krafter som vill splittra hellre än att ena.
Vem vinner på ett försvagat Europa?
Ja, det är åtminstone inte européerna.
Osäkerhet är bara förnamnet.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln