"Så gick det i solskenshistorian från andra sidan jordklotet"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vilket skulle bevisas: Det finns folk med hjärtat på rätta stället i alla länder och kulturer. Ibland värmer deras hjälp tvärs över jordklotet. Så gick det i den här solskenshistorian.
När familjens yngsta i oktober åkte iväg på sitt äventyr till andra sidan jordklotet var det en och annan som undrade om inte mitt modershjärta var fyllt av oro.
Hm, ja, jo, svamlade jag väl, men då jag litar på henne och tycker Nya Zeeland är ett härligt land att resa runt i. Så de känslorna låg överst.
Samtidigt fanns ju oron där; visst det kan komma situationer då jag önskar att jag kunde sträcka ut en hjälpande hand, men det gör man inte så lätt till landet som ligger maximalt långt borta från Finland. Flygtiden dit är närapå två dygn.
På ett par månader har det redan hunnit hända både ett och varje, och ordet äventyr får sin rätta bemärkelse när två 18-åringar är på vift som ”backpackers”, det vill säga ryggsäcksresenärer.
Genast de hade kommit fram köpte de en bättre begagnad bil, som troget har betjänat dem i ett land där kollektivtrafiken inte är den bästa. Det där med vänstertrafik och unga chaufförer hör till sådant mammor på andra sidan jordklotet inte får grubbla så mycket på.
Den senaste veckan kom dessvärre ett bud: ”Vi har tappat bilnyckeln, och vi hade en enda!”
Den försvann i samband med en elva kilometers vandring i en nationalpark. Vandringsleder och nationalparker, sådana finns det gott om i Nya Zeeland. Flickorna gick samma dag vandringsledens elva km ett varv till i jakten på bilnyckeln – innan de ens meddelande hemåt om sitt dilemma. Bilen var de tvungna överge på nationalparkens parkering och så fanns där hjälpsamma andra vandrare som erbjöd dem skjuts in till samhället där de var inkvarterade.
Sen började jakten på låssmeder eller bilfirmor som kunde hjälpa. Där kan man försöka hjälpa, också från hemmafronten med googlandet. En handlingsplan utarbetades, och den inbegrep flera timmars bussresa till en större stad.
Men följande dag kom ett bud: ”Någon hade hittat vår nyckel och tejpat fast den på vindrutan!”
En sådan lättnad där borta, och en sådan lättnad i modershjärtat. Vilka härliga, ärliga människor det finns! Överallt!
För sedan kunde vi ännu en gång dra historien om den gamla mannen på den indiska landsbygden som en regnig dag i flera timmar väntade med oss på en busshållplats för att se till att vi kom på rätt buss. Då inte ens alfabetet är bekant får äventyret en extra krydda. Men den hjälpande handen finns ofta nära!
Anja Kuusisto
Journalist på ÅU
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.