En solskensdag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Den moderna kvinnan” heter en utställning som pågår till slutet av augusti på Åbo Konstmuseum. Det är en vandringsutställning som ingår i ett projekt initierat av Ateneum. Där ingår målningar av Schjerfbeck, Thesleff och Elga Sesemann, den sistnämnda född på 1900-talet.
Sesemann är affischansiktet, det är ett självporträtt i vit hatt, där anletsdragen, speciellt ögonpartiet skuggas i en trotsig inåtvändhet. Egensinnet framhävs på webbsajten som har hennes namn och som drivs av hennes systerdöttrar Helene och Charlotte Lesche.
Där skriver de om när hennes lärare på Konstakademin med egen pensel gick in och korrigerade hudtonen hon valt för en naketstudie. Då slutade hon skolan på stående fot. Sånt gillar man att höra, i synnerhet som det gick hyfsat bra för Sesemann, hon kunde leva på sin konst under resten av sitt liv.
När jag tänkt se utställningen är det livlig trafik där, vilket är bra, men det stör mig lite att var och varannan besökare tränger sig fram för att fota. Förstår att man vill spara upplevelsen, men synnerhet om tavlorna är små och fotografer hopar sig blir det svårt att se.
Men eftersom jag bor i Åbo bestämmer jag mig för att inte gräma mig utan återkomma. Går i stället uppför trappan för att se de gamla kamraterna: ”Potatisflickan”, ”Sampos försvarare”, allihop jag haft kontakt med sedan jag skrivit mig här.
Många finländares konstintresse har en stark rot i det man kallar guldåldern. Många museer har också fina permanenta samlingar med guldålderskonst. Men hos Elin Danielson-Gambogi (som ju också kunde räknas som ”Den moderna kvinnan”, fast hon målade för realistiskt för att få vara med bland ovan nämnda) påminns man inte om nationsbekräftande motiv som brukar pekas på när man man nämner guldåldern.
Man minns i stället kvinnor i för tiden utmanande sammanhang, rökande efter en sen frukost med äggskal och skrynklade servetter kvar på bordet, ammande en nyfödd eller poserande med blicken stadigt på betraktaren och tummen betydelsefullt på handledens pulsådra.
De kvinnliga konstnärerna, liksom författarna, som verkade för ett sekel sen eller mer, levde undanskymt vidare för att de som forskade i konst och litteratur i regel var män som inte intresserade sig nämnvärt för motivet tjej-avslutar-frukost-med-cigg.
Men det skulle bli annorlunda, och under senare år ha vi fått läsa biografier över många epokgörande konstnärer som var kvinnor. Salla Leponiemis Danielson-Gambogibiografi ”Niin kauan kuin tunnen eläväni” utkom så sent som i fjol.
Men så länge jag har gått på Konstmuseet i Åbo har Elin Danielson-Gambogi hängt där, hennes självporträtt och ”En solskensdag”. Omslaget till Leponiemis biografi har stannat för självporträttet från 1903. Blicken är beslutsam, sorgsen också – står man länge framför målningen börjar den också leva.
Kärast är mig ändå ”En solskensdag”, ett italienskt motiv där en ung kvinna hänger tvätt och solen skiner genom lakanet, olika genom ett lager linne respektive två. Hon koncentrerar sig på vad hon gör men ser också ut som om hon ville vara någon annanstans.
Jag har stått framför den många gånger och jag minns ränderna i hennes kjol, den slitna byklinan, det lutande trädet, skuggan av hennes gestalt som faller ut mot betraktaren, över den torra marken på bakgården. Tittaren står precis på den punkt där man skulle kunna ta ett steg fram och säga ”Hej, behöver du ett handtag?”.
”En solskensdag” är en bild som själv är genomskådande, vardaglig och subtil. Därför magnetisk. Alltid rentvättat ny.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.