Anja Kuusisto 09.05.2020 05:04

Varför har ni Antti Rinnes bild där bland de andra partiordförandena, när ni publicerar partimätningens resultat?
Frågan lär ha ställts mer än en gång till Yle Uutisets politiska redaktion den senaste månaden, då mätningar av partiunderstödet har publicerats.
Den senaste mätningen presenterades på torsdagen, en annan hade gjorts i början av april.
Sannfinländarna var i galluptopp länge efter fjolårets riksdagsval, nu toppar SDP tabellen.
Enligt torsdagssiffrorna med ett 22,1 procents understöd. Det är 4 procentenheter mer än partiet fick i senaste riksdagsval.
Svaret på läsarnas och tittarnas fråga är förstås att Antti Rinne fortfarande är det socialdemokratiska partiets ordförande, vilket många som har mejlat eller messat in till redaktionen inte tänkt på.
Det är väl ärligt talat inte så många andra som tänker på det heller, utanför partiet och utanför landets politiska elit.
Där är man å andra sidan mycket medveten om vad statsministern som ”inte ens” är partiordförande har åstadkommit.
Det har nämligen inte hänt en enda gång under de moderna partiunderstödsmätningarnas tid – sedan början av 1990-talet har Taloustutkimus gjort jämförbara analyser – att ett statsministerparti skulle ha ökat sitt understöd så mycket under en regeringsperiod.
I undantagsförhållanden präglas även de politiska konstellationerna av många undantag.
Orsaken till SDP:s nya höjder stavas i första hand coronakrisen, det är klart. Men också i en kristid kan statsministrar göra tabbar.
Nu blir i stället ordförandevalet på SDP:s partikongress i september en formalitet, efter det är Sanna Marin också ordförande för partiet hon leder.
Precis såsom Katri Kulmuni är för C, Maria Ohisalo är för De Gröna, Li Andersson för VF och Anna-Maja Henriksson för SFP.
Bland annat de många direktsända presskonferenserna har gett regeringspartierna en plattform få tidigare regeringar har förunnats.
Partiledarna är ständigt synliga, får tala utan påhopp och det de säger tas emot som ett regelverk för vars och ens liv.
Kommunikationen i en kristid är sannerligen annorlunda. Oppositionens roll är också en annan. Vidare liknar mönstret hos oss också flera andra europeiska länders, där statsministerpartierna har stärkt sina positioner och oppositionen backat.
Men det finns vissa särdrag som påverkar våra politiska förhållanden. Tidigare hade vi en regering med tre S, nu har vi en kvintett med kvinnliga ledare. De har visat prov på ett annat slags ledarskap, en tydlig kommunikation och utåt sett en starkare samarbetsvilja.
De har framförallt gång efter annan betonat att de lyssnar på (i det här fallet medicinsk) vetenskaplig expertis, de hör med tjänstemän och experter innan de fattar beslut.
De andra partiernas väljarunderstöd är ändå väldigt nära riksdagsvalets resultat, medan Sanna Marin har gett SDP vingar, såsom Yles politiska journalist Robert Sundman uttryckte det.
Utan att förringa hennes insatser kan man påstå att hennes sätt att kommunicera lämpar sig extra bra för kristiden. Hon talar tydligt och lägger upp ett resonemang med pondus.
I direktsändning i MTV:s huvudnyheter häromkvällen var hon inte lika tvärsäker, frågor och svar var förstås då också förberedda, alla följdfrågor tydligen inte.
Oberoende är hon just den lysande stjärna som SDP behöver. Partiets strateger analyserar förstås gallupmätningens siffror noggrannare, och borde utöver att jubla även oroas av att understödet hör hemma i en så hög medelålder.
Sannf:s Jussi Hallo-aho borde med sin konservativa stil inte heller ha så mycket att hämta bland yngre arbetare, men det har han enligt partimätningen.
Stödet har visserligen fallit. Men när arbetslösheten skjuter i höjden och räkningen för alla stödpaket börjar tas ur finländska skattebetalares fickor, kan nog en skicklig populist vrida till lämpliga slagord igen.
Att de sedan inte har täckning i reell politikutövning går alltför många förbi.
De stängda gränserna borde vara som en högtid för Sannf. Det har gått tvärtom. Bland de sannfinländska partistrategerna måste det svida rejält när de tvingas inse att hela Finlands folk nu har lärt sig att vi inte klarar oss utan utländsk arbetskraft.
Dessutom inte ens i jordbruket som väl borde vara näringarnas nationalsport.
Allting är så förunderligt föränderligt. Men Sanna Marin har visat att hon har (Mumindalens) Too-tickis talang: Allting är osäkert och det är just det som lugnar mig.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln