En pjäs som vill vara ett utropstecken
Andra bilden: I förgrunden Manolis Gustavsson och Saga Rosenlund Suddigt i bakgrunden från vänster: Anton Ivaska, Christoffer Rönnholm, Ingrid Möller
ROP!
Produktion och manus: Arbetsgruppen Utropstecken!, Linda Åkerlund och Mecki Ruokolahti
I huvudrollerna: Saga Rosenlund, Manolis Gustavsson, Ingrid Möller, Christoffer Rönnholm
I övriga roller: Sara Drugg, Emma Eklund, Tilda Gustafsson, Anton Ivaska, Fanny Koskinen, Ella Lepola, Marielle Lindholm, Nicole Viljanen, Niklas Westerby.
Föreställningar på Hotell Kalkstrand 20. Och 21.5
Under de sista vårveckorna brukar Åbolands Teaterskola ge föreställningar som visar vad man skapat och åstadkommit under året. Oftast består publiken av närstående och vänner, men ibland kan den komma längre ifrån.
När pjäsen ”ROP!”, som är fyra teaterskoleelevers avslutningsarbete, ges i salongen på Hotell Kalkstrand är en av föreställningarna vikt för en finsk skolklass. Den sitter maximalt uppmärksam under den trekvart föreställningen räcker. Det tolkar man som uppskattning.
Idé och manus är av fyrklövern Saga Rosenlund, Manolis Gustavsson, Ingrid Möller och Christoffer Rönnholm. De ville göra något kring temat våld – som de som är unga upplever det i sin vardag. Finstilt eller burdust, i skolan, på fester, på sociala medier.
Det behöver inte handla om knytnävar, det kan också handla om psykiskt våld, om manipulering, om tafsande och sexuella trakasserier.
Finessen med ”ROP!” spelats i bara tre föreställningar, men som gott kunde sparas som manus för kommande grupper av femtonåringar att läsas eller sättas upp på sen scen, är att den inte kommer med klyschor och enkla lösningar. I stället avslöjar pjäsen klyschorna och de enkla förklaringarna – och visar också att det kan vara lätt att falla för dem.
”Kärlek börjar med bråk!” säger en av kamraterna när Miila (Saga Rosenlund) utsätts för handfast oönskad uppvaktning. Det är ett obehagligt eko av vuxenvärldens sätt att förminska och att distansera dig från sådant som skulle kräva ingripande: allt från irriterande störningar till klara övergrepp.
”ROP!” är uppbyggd i korta scener. Ibland är alla med på scenen, som ett myller på skolgården eller vid hemmafestens alkoholspetsade bål. Föreställningen börjar så: de enskilda levererar repliker som representanter för ett kollektiv, de liksom talar sig fram från sin barndom till de tonår som de nu befinner sig i. Det är kraftfullt.
Sedan börjar huvudpersonerna utkristallisera sig, först Miila som mår fruktansvärt dåligt av att hennes kroppsliga integritet inte tycks respekteras av någon. Värst blir det när en kille hon kunde vara seriöst intresserad av också går över gränsen. Den killen är Elmer, som Manolis Gustavsson gestaltar som en som är till lika delar självmedveten och aningslös.
Ingrid Möller tolkar Ellen, som är missnöjd med sin kropp, plågas av alla krav som backas upp till exempel på Instagram (som parodieras genomskådande i en rad snabba entréer med just den rekvisita som precis nu ska göra oss lyckliga … ). Hon är rak och uppriktig, och en bra motpart till Miila.
Den fjärde i fyrklövern, Christoffer Rönnholm, gestaltar Vide, en kille som reflekterar över vad det kostar att vara en i gänget. Ibland säger man sådant man inte vill, bara för att alla andra gör det, säger han. Med ”alla andra” menas i det fallet killarna. Rollernas dubbelhet och normernas tvång kan se olika ut, men gäller för alla.
De ungas värld är förkrossande starkt könsuppdelad. En åskådliggörande scen från en gymnastiklektion berättar om det, killarna ska spela fotis, tjejerna ska yoga. Resultatet är en krass polarisering och resultatet av jumppalärarens stressade pragmatik: säkert vill tjejer spela fotis, men nu hinner vi inte fundera på det!
Att se en pjäs om frågor som rör unga spelas av personer i precis rätt ålder är en speciell och omtumlande och rörande upplevelse. Just den här gruppen har en scenvana de fått med sig från sin utbildning, samtidigt har de sitt tonåriga kroppsspråk autentiskt med sig.
Mot slutet av den korta föreställningen finns en scen där de förbereder sig för fest, fixar håret, till exempel. Den har just inga repliker, visar tonåringarna som del av ett kollektiv, men också som klart lysande individer.
Den stannar i minnet, liksom alla de stora frågorna som också världen utanför femtonåringarna borde – måste – ta ställning till. Att själva föreställningen finns är också i sig en uppmaning. Den vädjar inte, men vill att man lyssnar.
Nästa premiär, med en annan teaterskolegrupp, heter ”Sanningen svider, lögner dödar” och spelas i köpcentret Skanssis parkeringshus den 25, 26 och 27 maj.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.