En pappa med alzheimers sjukdom
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Livet kan delas in i tre faser, skriver regissören Marcus Groth i programbladet till ”Pappan”, en pjäs med premiär på Svenska Teatern i lördags.
Jag gillar Groths tankegång. Så här: Första fasen är när vi växer upp, andra fasen är när vi skaffar oss familj, karriär, egendom eller vad vi nu tycker självförverkligandet handlar om. Tredje fasen handlar om att avstå.
Vissa är duktigare på det, andra har svårt ännu i livets sista minut. ”Att inse att svepningen i slutet inte har några fickor”, skriver Groth.
”Pappan” i pjäsen är inte heller så där jätteduktig på att avstå. Men hans sjukdom, alzheimer, är något som tvingar in honom i det. Det blir väldigt konkret, att avstå från sitt hem, sina minnen, avstå från nära och kära, avstå från vem man är.
Den franska dramatikern Florian Zeller som skrivit pjäsen är ett stort namn i stora världen och när jag insåg att Asko Sarkola ska spela den här pappan ville jag absolut se pjäsen.
Jag hade lyckan att få göra det – för den är slutsåld, precis alla föreställningar hade sålt slut innan den ens hade premiär.
Nu hann någon kritiker redan säga att den inte får så fulla poäng. Strunt i det om du hör till de lyckliga som har en biljett.
Så här kan man också tycka: Pjäsen är gripande, Sarkola är strålande.
Hans stolta ingenjör i kostym blir en pappa i pyjamas och tofflor som blir en patient i sjukhuskläder.
Hans klara blick och mycket bestämda åsikter blir en något vacklande pappablick fylld av än förundran, än värme, än förargelse – för att senare bli en blick bakom ett töcken, stundvis helt inne i sin egen värld.
Sarkola gestaltar förvandlingen oerhört skickligt men pjäsen ställer också krav på oss i publiken. Det är via Pappans ögon vi ser på världen, upplever det han upplever, förundras över hur vissa personer påstår sig vara bekanta trots att de inte alls är det.
Det känns jobbigt ibland och flera gånger händer det att skrattet fastnar i halsen på mig, då publiken på Svenskis skrattar.
Skratta får man absolut, och det gör man rätt ofta i den här pjäsen. Men berättelsen ”Pappan” väcker också många tankar – att den blivit en succé i många länder handlar säkert också om att så många i publiken har sina egna beröringspunkter. Så även jag.
Min pappa hade alzheimer. Han var en 20-åring då han blev skjuten i huvudet i kriget – faktiskt, men kulan som träffade kinden kunde opereras bort –, i betydligt högre ålder hann han ha en hjärtinfarkt och få cancer, men alzheimers sjukdom är den sjukdom vi förlorade honom till.
När jag ser ”Pappan” och när jag noterar att Åbo stadsteater sätter upp en pjäs med demenstemat är det framförallt min pappa jag tänker på.
Men jag tänker också mycket på dem som finns i demensvården i det här landet. De som bara blir fler, och resurserna…
Anja Kuusisto
Journalist på ÅU
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.