ÅU 12.06.2018 09:38

Askungen
Text: Alexander Jansson & Sofia Jensfelt
Bild: Silvy Strand.
Olika förlag 2018.
”Ut med stereotyper – in med möjligheter!” utropar Olika förlag, som arbetar för ett mera jämställt samhälle genom barnböcker där alla får plats, oberoende av hudfärg eller sexualitet. Som ett led i det projektet kommer nu serien Moderna sagor, där Alexander Jansson och Sofia Jensfelt är först ute med Askungen, färgsprakande illustrerad av Silvy Strand.
Att modernisera klassiska sagor är inte bara nödvändigt för att sagorna skall nå nya läsare eller lyssnare och överleva, det är också svårt. Jag känner många föräldrar som rutinmässigt censurerar eller modifierar våldsamma eller sexistiska sagor när de läser för sina barn, men ofta blir resultatet av en sådan improviserad modernisering litet si och så. Hur går det när den görs målmedvetet?
Jansson och Jensfelt har utgått inte från bröderna Grimms ganska grymma version av Askungen (den där med önsketrädet, duvorna och avskurna tår på slutet) utan från den av Disney populariserade snällare återgivningen av Charles Perrault – ofta ändå så att förlagan snarare är Disney än Perrault. I likhet med Disney är det bara en dans, inte tre, och Askungen är inte heller så överdrivet snäll med styvsystrarna som hos Perrault. Å andra sidan saknas Disneys hjälpsamma djur i denna variant.
Vad är det då som Jansson och Jensfelt ändrat på? För det första bor Askungen hos sin elaka faster och två manliga kusiner, inte hos sin styvmor. Med tanke på alla snälla bonusmammor är det väl bra att vi slipper den elaka styvmodern, men alla snälla fastrar kanske inte håller med om att bli så här styvmoderligt behandlade. Att de elaka styvsystrarna nu är kusiner och killar har ändå att göra med en större förändring: prinsen är nu en prinsessa. Askungen får hjälp av fen, går på balen, prinsessan förälskar sig i henne, hon springer iväg när klockan slår tolv och så vidare.
När Askungen och prinsessan till sist återförenas undrar prinsessan om hon vill stanna på slottet men hon vill hellre åka utomlands. Det tycker prinsessan är en underbar idé och de åker iväg i flera månader, för att sedan komma tillbaka och gifta sig.
Det normkreativa perspektivet i Janssons och Jensfelts version av Askungen syns inte endast i det lesbiska paret. Silvy Strands illustrationer visar också att Askungen inte alls är någon klassisk skönhet: hon har fräknar, uppnäsa och rött hår. Prinsessan å sin sida är mörkhyad och ganska knubbig, och när de är tillsammans handlar det inte endast om att ljuvt titta varandra i ögonen: de har roligt.
Men är det verkligen heteronormativiteten som är det stora problemet med Disneys version av Askungen? Är det inte snarare tanken om att allt nog blir bra om du bara drömmer och väntar i lugn och ro, flicka lilla? Några små anslag till att ändra på denna passivitet finner vi hos Jansson och Jensfelt: Askungen har sytt sin fantastiska klänning själv och prinsessan får upp ögonen för henne inte för hennes skönhets skull utan för att hon dansar så fantastiskt annorlunda.
Ändå krävs det också här en god fe för att Askungen skall kunna gå på balen och se slottet hon drömmer om. Jag tycker att det är synd att Jansson och Jensfelt fastnade för Perraults version, för bröderna Grimms Askunge är betydligt mera aktiv.
Jag testade den moderna Askungen på min egen nioåring. Hon läste boken och tyckte bilderna var fina. Hon reagerade på att de elaka styvsystrarna var pojkar – utan egna syskon och med ganska vilda pojkar i bekantskapskretsen tyckte hon kanske att det motsvarade verkligheten bättre – men det där med att Askungen gifte sig med en mörkhyad prinsessa reagerade hon inte särskilt på. ”Man får gifta sig med vem man vill.”
Ibland kan man tycka att världen faktiskt blir litet bättre.
Måns Broo

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln