En minoritet i minoriteten
Välfärdsområdena ska ta hand om oss i livets alla skeden.
Mycket har det talats och skrivits om sjukvården där det från och med årsskiftet är välfärdsområdet som har ansvar för att organisera den, i stället för kommuner, städer och sjukvårdsdistrikt som nu.
Betydligt mindre har det talats om att också socialvården överflyttas från kommunerna till välfärdsområdet. Hit hör barnskydd, hemvård och äldreomsorg, för att nämna några exempel.
Också specialomsorgen blir en del av välfärdsområdena.
Det betyder att en organisation som Kårkulla, med över sextio års verksamhet i bagaget, från och med årsskiftet är ett minne blott (ÅU 7.4.2022).
I fortsättningen är det sju olika välfärdsområden plus Helsingfors stad som ansvarar för att också svenskspråkiga med intellektuell funktionsnedsättning får den vård och omsorg de behöver – på svenska.
Kårkullas samkommunsdirektör Otto Ilmonen säger i ÅU-artikeln att det verkar finnas en stark tro på tvåspråkiga lösningar i vissa av välfärdsområdena.
Samtidigt frågar han om det räcker och påminner om att många av Kårkullas servicetagare har en begränsad kommunikationsförmåga.
Han vill inte säga att han är orolig, men betonar att den svenska servicen är jätteviktig för den här gruppen.
Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare för FDUV, är inne på samma linje.
Det är i högsta grad en berättigad fråga.
Hon påpekar att det behövs ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för att den krävande specialservicen ska kunna fungera – på svenska.
Det befolkningsunderlaget finns i fortsättningen ännu mer utspritt än i dag, åtminstone när det gäller det administrativa, då en samkommun blir sju välfärdsområden plus en stad.
Redan som finlandssvensk kan det ibland kännas lite osäkert inför hela stora vårdreformen och möjligheterna att få den vård man behöver på svenska i fortsättningen.
Förstår alla beredande tjänstemän verkligen att vi som har svenska som modersmål behöver få klara oss på svenska också i vård- och omsorgsvardagen efter nyår?
Förstår alla de politiker som ska fatta besluten om hur resurserna ska fördelas faktiskt det?
Förstår alla inblandade verkligen minoritetens behov och rättigheter?
Hm.
Kårkullas servicetagare är en minoritet i minoriteten. Det gör dem ännu mer utsatta och sårbara i en stor allomfattande jättereform.
Finns det tillräcklig förståelse för den här specialgruppens speciella behov – på svenska?
Det kommer i fortsättningen inte att finnas någon enhetlig modell att ta till i hela landet eller i de olika regionerna, eftersom varje välfärdsområde bygger upp både sin organisation och sin verksamhet.
Det kan alltså i praktiken bli frågan om stora skillnader mellan den vård och omsorg som erbjuds på ena sidan en välfärdsområdesgräns och den som erbjuds på den andra.
Samtidigt har Kårkulla redan nu fått konkurrens framför allt i Nyland där anhöriga har vänt sig till Folkhälsan för att få boenden och dagverksamhet för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Hemgård säger att alternativen på svenska är få.
Nu hänger mycket – allt – på de samarbetsavtal som ska göras upp mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena.
Lyckas man få igenom förståelsen för det svenska på alla nivåer, ända ner till den enskilda servicetagaren eller brukaren?
Hm.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.