Sofia Sjö 21.11.2020 09:00

Hösten är självbiografiernas tid. I år har det varit en hel del diskussioner om både varför man skriver och varför man läser de här personliga skildringarna.

Frågan som också hängt i luften är om alla självbiografier faktiskt behövs – vad får vi riktigt ut av dem?

Gustav Björkstrand, som just kommit ut med sin egen självbiografi, ger även han i prologen till boken uttryck för ett visst tvivel – kan en självbiografi någonsin vara tillförlitlig? Svaret beror kanske på hur man ser på processen.

Om man förlitar sig på sina egna minnen kommer man inte så långt, men om man är villig att omvärdera det man minns på basis av anteckningar, samtida dokument, brev m.m. då kan man i varje fall nå fram till ett möjligt perspektiv. Det är det här Björkstrand strävar till.

Fontana Media

”På avstånd ser man klarare” är inget riktigt personligt porträtt av Björkstrand. Han har medvetet lämnat sitt privatliv utanför berättelsen och fokuserat på sin arbetsgärning.

Med tanke på hur omfattande den här gärningen har varit kanske infallsvinkeln ändå ger en mera ingående bild av författaren än vad som skulle ha varit fallet för många andra självbiografier med ett liknande grepp. Att bakgrund och det privata skulle vara betydelselöst är inte heller Björkstrands inställning. I stället talar han uttryckligen för att vi formas av vår miljö och inleder med en kort inblick i sin uppväxt.

Huvudfokus ligger ändå på Björkstrands mycket rika och omväxlande karriär. Någonstans halvvägs genom boken slås jag av tanken att det skulle ha varit givande att göra en lista på alla titlar Björkstrand haft. De huvudsakliga titlarna kommer ändå upp i namnen på kapitel och underkapitel: skolungdomspräst, folkhögskolerektor, lektor, dekanus, tillförordnad professor, minister, riksdagsman, professor, rektor, biskop, forskare och kulturarbetare.

Bakom dessa titlar finns i sin tur positioner i mängder av styrelser och andra organ inom kyrka, universitetsvärld och politik.

Läsarvänligt grepp

Hur återberättar man en så här omfattande arbetsgärning? Björkstrand har valt att sätta fokus på huvudfrågor och problemområden inom sina olika uppdrag, av vilka en del frågor kunnat lösas, en del omarbetas till någon form av kompromiss och andra visat sig vara mera invecklade att ta sig an.

Det här är ett mycket läsarvänligt grepp som ofta gör boken till en riktig sidvändare. Det hjälper kanske om man har ett intresse för kyrkliga, politiska och/eller universitetsrelaterade frågor, men Björkstrands klara språk och tydliga upplägg erbjuder rätt följsam läsning oberoende av intresseområde.

Genomgående ger Björkstrand uttryck för en önskan att förstå de olika perspektiv som är i rörelse, om det sen handlar om kyrkliga ungdomsrörelser, (finlandssvenska) politiska intressen, universitetspolitik eller kyrkliga strömningar. Man får som läsare en känsla av att det bland annat är här som Björkstrands styrka ligger.

Arkiv/ÅU

De jobb han skött har ofta inneburit ledarroller, roller som sällan kommer utan kritik och ett behov av att förstå olika synsätt. Även om Björkstrand säkert här delvis ger uttryck för efterkonstruktioner och insikter som inte fanns i stunden, är det inget tvivel om att han har en förmåga att förstå och bemöta personer som intar en annan synvinkel. Inom vissa gränser i alla fall. När påhoppen blir verkligt personliga, vilket de ibland blivit, är det förståeligt att förståelsen har en gräns.

Samtidigt som mycket av det Björkstrand har att berätta är riktigt intressant läsning väcker det också tidvis blandade känslor. Det är knappast en nyhet för någon att den finlandssvenska världen är rätt liten och att det inte så sällan kan ha betydelse vem du känner och vilket parti du tillhör.
Just de begränsade politiska kretsarna är också något Björkstrand berör. Att en person kan få alla de positioner Björkstrand fått väcker ändå ytterligare tankar om makt och maktfördelning.

Med det här inte sagt att Björkstrand inte skulle ha varit en god eller till och med den bästa kandidaten för de jobb han erbjudits eller valts till. På avstånd ser man klarare ger insyn i en mycket kompetent persons livsgärning. Boken väcker emellertid också frågor om strukturer och beslutsprocesser.

För Björkstrand verkar många vändningar i livet ha handlat om ett telefonsamtal. Någon har ringt och frågat om han är intresserad av en viss uppgift. Utan tvivel har telefonsamtalen gått till en välvald person, men vem är det som ringer, vem är det man ringer och vem faller utanför dessa samtal?

Ingen slutlig sanning

Goda kontakter har Björkstrand helt klart haft och han har också aldrig varit ensam i sitt arbete, något som återkommande berörs i boken. Önskan eller behovet av att höra vad andra tycker och tänker kanske har minskat med åren, men ett återkommande tema i boken är inte bara att Björkstrand blir kontaktad av olika personer utan också att han kontaktar andra för att höra vad de tycker och tänker.

Här finns också ett intresse att ta reda på vad som händer på fältet och från olika synvinklar sammanställa de viktigaste frågeställningarna. En rätt akademisk infallsvinkel som visar sig fungera i många läger.

Mot slutet av boken ställer sig Björkstrand fundersam till en tidigare beskrivning av sig själv som folkbildare. Jag tänker inte ta ställning till om Björkstrand borde se sig som en folkbildare eller inte, men efter att ha läst Björkstrands självbiografi kan jag i varje fall konstatera att jag känner mig lite mera bildad. Läsningen har dessutom lett till flera intressanta samtal med personer i min omgivning, något jag ser som ett tecken på en läsvärd bok.

Björkstrands bok erbjuder således ett perspektiv väl värt att beakta. Någon slutlig sanning når vi, som Björkstrand konstaterar aldrig, men genom att stanna upp, lyssna och reflektera kan vi i varje fall nå en lite större förståelse och det är inte heller så illa.

Sofia Sjö

Dela artikeln