Ann-Christine Snickars 22.06.2022 19:02

Tänk er att ni är med i en arbetsgrupp som ska utveckla regionen, locka folk att besöka orten. Man samlar olika typer av aktörer och utgår från några abstrakta ledord, som ”visioner”,”utveckling”, ”produktionsutveckling”.

Det är vad som sker i Rövarteatern/Rosmoteatteris uppsättning ”Spökhuset i Dalsbruk/Aavejahti Taalintehtaalla”, som är en organiskt tvåspråkig pjäs, där skådespelarna talar finska och svenska om vartannat så att man inte minns vilket språk det var man senast blev tilltalad på. Manuset är skrivet av Juha Ruusuvuori och regin är av Sofia Törnqvist, bägge proffs som arbetat tvåspråkigt förr.

Men inte bara arbetsgruppens allmänna frustration driver dramat. Här finns också en dragkamp mellan huvudorterna på Kimitoön, som ger pjäsen en viss revyton. Här finns hänvisningar till händelser och attityder som ägt rum och lever kvar, om inte annat så i jargongen.

Och kommunens utvecklingschef Pernilla som ska leda det hela, hur var det egentligen med hennes härkomst? Petra Höglund gör Pernilla till ett slags pratglad vallhund, lätt att känna igen från all slags projektspånande.

Maria Manelius

Vad är ortens resurser och vad kan ställa till med problem? Är spökhus dragplåster eller inte? Aktivt med i arbetet är Paula och Pirjo från Spökservice, som ska identifiera och vid behov avvärja spökerier.

Vuokko Mustonens och Sofia Koistinens roller som lokala Ghostbusters har tydliga konturer och bidrar med rörlighet och action.

Gruppens flummare, Karma-Erkki, är också intresserad av det som ligger utanför den småborgerliga realismen. Såg han inte äkta ektoplasma tränga sig fram på gamla ämbetshusets tomt? Otto Bruuns strandade hippie har alla yttre epitet på plats, och innehållet i hans väska kommer senare att hjälpa ingenjörskonsulten Synnöve att släppa loss.

Synnöve, stel som ett kvastskaft, gestaltas av Kimitoöns dansprofil Marianne Petters. Det upplägget skapar fnissiga förväntningar för dem som känner henne, för andra blir hennes transformation mot slutet av pjäsen en överraskning man bara anade. Hur genomgripande den blev var svårt att förutse.

Penningstark ryska skakar också om gruppen

På egen hand, utanför arbetsgruppen, som nästan hela tiden arbetar på scenen, opererar Rudolf Raita, professionell lodare, som vill undvika alla åtaganden. Jarl Hohenthals kroppsspråk kompar de egenskaperna. Han återkommer förbluffande rakryggad i upplösningen som Axel Oxenstierna, äkta gengångare eller bara framkallad av arbetsgruppens visioner.

Gruppen skakas också om av Ludmila, en penningstark ryska som har planer på casinon och annat magnetiskt luxuöst bara man släpper in hennes investeringar.

Fanny Stenström glider in i päls och fjäderboa och talar nästan omkull det kommunala. Med dagens krigsrapportering i bakgrunden får rollen en besk bismak, men pjäsen har varit under arbete längre än kriget, så man får justera perspektivet efter det

Utvecklingsgruppen går till slut på spökjakt, men innan dess har publiken fått sig lite till livs kring lokala spökhistorier. Dem hade man också gärna låtit bli mer än bara återberättande. Gamla tackjärnsgjuteriet som är spelplatsen hade kunnat bidra med fler riktigt kusliga element.

Nu får istället den attraktiva skrotigheten – maskindelar och bråte får synas – bidra till mysrysarstämningen. En del av spökexpeditionen gestaltas också som skuggspel, men draperierna dras av i ett huj och upplösningen blir anarkistiskt triumfatorisk, fast det är den ordningsälskande Oxenstierna som initierat den. Lustmordet på den kommunala arbetsgruppen utfört!

Amatörskådespelare saknar ofta proffsets erfarenhet att utan luckor hålla samspelet vid liv (detta inte sagt som kritik utan som beskrivning), men har också en underbar förmåga att kompensera för sådant.

Här är de roliga sångerna (på kända melodier till nya ord), tillsammans med gemensamma koreografier, platser för befriat samspel. Vissa nummer är riktiga pärlor. Peter Nymans spökiga musik som ibland ramar in scenerna minns man också.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln