En gång var Ekenäs det perfekta stället för lärarutbildning – men på 70-talet drog Vasa det längre strået
Ännu för 50 år sedan hade Ekenäs en viktig roll som utbildningsort för Svenskfinlands lärare. År 1974 indrogs Ekenäs seminarium efter att ha utbildat lärare i över 100 år. Magnus Cederlöf har skrivit en historik om seminariet.
– Det finns information om seminariet i vissa översikter av lärarutbildningen i Finland men ingen övergripande historik har publicerats. Det tyckte jag var ganska märkligt, det var ändå en viktig institution med tanke på hela Svenskfinland.
Cederlöf säger att han också har en viss ”släktbelastning” vad ämnet beträffar. Hans farfar var direktor för skolan från 1930- till 1950-talet och familjen bodde i direktorsvillan på seminarieområdet. Båda hans föräldrar var under kortare perioder anställda på läroinrättningen.
– Dessutom har jag vuxit upp bredvid seminariet. Jag har på flera sätt känt en nära koppling till seminariet så för mig har det varit ett angeläget tema att ta sig an.
I slutet av 1860-talet fick de ledande borgerliga krafterna i Ekenäs nys om att ett svenskspråkigt seminarium skulle etableras i Finland för att komplettera det finskspråkiga seminariet från 1863 i Jyväskylä.
Ekenäs anmälde sitt intresse och sade att man hade ett område som passade perfekt, den gamla så kallade Kungsladugården, där man kunde erbjuda två byggnader och omkringliggande markområde.
– Det var viktigt för seminariet att ha en stor tomt för man ville ha lämplig odlingsmark. Man skulle vara självförsörjande åtminstone i någon mån. Trädgården som anlades stödde också undervisningen i flera ämnen.
Tidningen Västra NylandFolkskolans fader Uno Cygnaeus hade bott i Ekenäs kring 1860 så han kände till området och tyckte att läget var perfekt.
Ett seminarium skulle inte ligga inne i staden och på den tiden tog Ekenäs slut ungefär vid den nuvarande Centrumplanen. Så området var beläget i anslutning till staden men ändå i en lantlig miljö.
– Staden fick inte heller vara för stor eftersom seminariet skulle vara stadens viktigaste inrättning. Det skulle ”synas och höras” i sin hemstad, som han uttryckte det.
Ekenäs uppfyllde de krav som ställdes på en värdstad. Dessutom var avståndet rimligt till Åbo och Helsingfors.
Men av regionpolitiska skäl, då redan, måste seminariet delas upp i ett manligt och kvinnligt seminarium även om Cygnaeus hade velat ha ett dubbelseminarium med en manlig och en kvinnlig avdelning.
Beslutet om att grunda seminariet fattades våren 1871 i senaten. Samma höst körde man i gång verksamheten.
Ekenäs seminarium hade en strategisk uppgift att ansvara för att folkskolorna i Svenskfinland hade kompetenta lärare. Utbildningen på svenska var uppdelad enligt kön så att de manliga eleverna gick i seminariet i Nykarleby och de kvinnliga i Ekenäs.
Från och med slutet av 1950-talet började man ta in manliga studenter i Ekenäs. Mot slutet gick alla i Ekenäs, seminariet i Nykarleby drogs in lite tidigare än Ekenäs.
– Det var ganska speciellt att seminariet var kvinnodominerat så länge. Någon har jämfört atmosfären vid seminariet med ett kloster. Man betonade det sedliga levernet. De moraliska principerna var under långa tider väldigt viktiga och ordningsreglerna stränga.
Det var i hög grad Uno Cygnaeus som ritade upp hur seminarierna skulle organiseras och arbeta.
– Hans utgångspunkt var att det skulle vara en självständig institution i den meningen att det inte var kyrkan som skulle ansvara för folkskolväsendet i Finland. Kyrkan hade tidigare haft en viktig roll när det gällde den grundläggande skolgången.
Resultatet blev att man måste visa att man levde upp till höga moraliska och sedliga principer i seminariet för att kunna klara en kritisk granskning. Därför blev det en ganska sträng och allvarsam grundton i utbildningen.
– Det var mycket jobb, man hade långa arbetsdagar, ett tungt schema, en väldigt omfattande läroplan med många ämnen. Utöver det fanns det praktiska göromål. Man skulle städa och hjälpa till i kosthållet och i internatet. Det var jobb dygnet runt. Cygnaeus ville inte utbilda några förfinade mamseller utan folkskollärare som hade lärt sig älska hårt arbete.
Cygnaeus lade också mycket vikt vid de praktiska ämnena, något som vi har kvar i viss mån ännu i dag. Det fanns också en stark betoning på sång och musik, slöjd och handarbete, gymnastik och teckning.
Raseborgs museumMen seminariet hämtade intellektuellt och kulturellt kapital till lilla Ekenäs.
– Det fanns inte alltför många med högskoleutbildning i det lilla Ekenäs då seminariet inledde verksamheten. Seminariets lärarkår innebar ett lyft för hela staden och många blev genast invalda i stadsfullmäktige och fick olika förtroendeuppdrag. Det fanns en växelverkan.
Eleverna syntes och hördes och engagerade sig på olika sätt, inledningsvis i synnerhet i frikyrkorna i slutet av 1800-talet. Senare under efterkrigstiden ordnade ”trissorna”, som eleverna kallades, ”trissfester” i Aulan och i folkskolans festsal, numera Snåresalen.
– Det var roliga programkvällar för fulla salonger med teater, körsång och föredrag och uppträdanden av seminariets gymnastikgrupp Spänst. Seminariet var en utåtriktad inrättning. Man ville ha kontakt med lokalsamhället och vice versa.
Cederlöf avslutar boken ”Ekenäs seminarium – Lärarinneutbildningen för folkskolan 1871–1974” med någonting som låter ganska bekant även i en mer aktuell kontext – den ganska långa dragkampen mellan Österbotten och södra Finland om placeringen av lärarutbildningen. De slutliga avgörandena kom i början på 70-talet.
– När man började diskutera grundskolereformen på allvar i mitten av 60-talet efterlyste man en mera vetenskaplig grund för skolan. Då var det givet att lärarna i grundskolan måste vara högskoleutbildade och där räckte seminarieutbildningen inte till. Nivån måste höjas på ett eller annat sätt.
Då funderade man på olika modeller. På finska sidan, i Jyväskylä, ombildades seminariet till en lärarhögskola redan på 1930-talet, det vill säga 40 år innan det gjordes på svenskt håll.
– Det man försökte sig på i Ekenäs i slutet av 60-talet var att inleda samarbete med både Åbo Akademi och Helsingfors Universitet. Man erbjöd vissa akademiska kurser till seminariets elever. Man kan ju spekulera i om man hade kunnat fortsätta på det sättet och stegvis införa mer akademiska kurser. Det hade kunnat vara en väg att gå.
Diskussionen visade dock att man ville grunda en ny enhet. Inledningsvis tänkte man att den måste vara placerad i Åbo som en lärarhögskola eller en pedagogisk fakultet i anslutning till akademin.
Det här tolkade man i Ekenäs som ett givet faktum. Men i Österbotten och i Vasa tänkte man tvärtom, att placeringen inte alls var avgjord.
– Därför förde Österbotten fram en modell med en fakultet som fungerade i samarbete med Åbo Akademi men placerad i Vasa. Argumentet där var att man kan förstärka fakulteten genom att placera flera utbildningar i Vasa och på det viset skapa en stark helhet. Och så gick det.
Det hjälpte inte Ekenäs att södra Finland var splittrat i placeringsfrågan.
– Till slut gick det så att trots att Åbo inledningsvis var huvudalternativet i södra Finland så var det i slutskedet Vasa mot Ekenäs när svenska riksdagsgruppen tvingades rösta om frågan i riksdagen i två repriser 1969 och 1971. Om man i Ekenäs hade trott på sitt eget alternativ och lyckats få med Helsingfors och Åbo i en enad front hade det kunnat gå annorlunda.
Ekenäs blev kompenserat med Tekniska skolan som 1978 kom till staden och som dagens Campus Novia är en fortsättning på.
– Ser man på volymen av verksamheten för Noviahelheten är det inte sämre än seminariet på sin tid. Dagens pedagogiska verksamhet på det tidigare seminarieområdet bidrar till att Ekenäs, eller varför inte Raseborg, fortfarande kan kallas för skolstad, säger Cederlöf.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.