En gång lekte vi kurragömma – ”jag minns namnen på robotarna, de hette sånt som Pershing och Pioner”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om jag ber om nånting nu, ber jag för hela världen i klump och bönen går till samtliga gudar på alla kanaler och längs alla reservuppkopplingar.
Ber att det inte blir värre, att ingen tar till taktiska eller strategiska k-vapen, att tyfonerna mojnar och lugnar sig permanent, att människoliv återfår sitt värd
Senast jag kände på samma överväldigande sätt var jag fjortis och svält användes som strategi i krig och USA var i Vietnam och stormakterna tävlade om att komma till månen.
Jag skrev i min dagbok om det.
Lärde mig efter hand att som de vuxna se på världen bara en bit i taget.
Men ibland blundade de vuxna helt och hållet, tyckte jag.
De och världen nonchalerade mitt raseri. Dagböckerna visar reaktioner på stort och smått, skidtävlingar i skolan, politiska mord på fjärran kontinenter.
Jag var oroad och orolig, fast nerskrivet finns också att jag hade roade mig med kompisar.
Anteckningarna om mig och världen ebbar ut när jag anser mig vuxen och har en alltför stark tro på det icke protokollförda minnet. Nu får jag googla rubriker som ”fredsrörelsen”, ”neutronbomben”, ”Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors”.
Men något börjar mullra i mig när det nya kärnvapenhotet växer som en dimma kring Putin. Och jag kan erinra mig hur de vuxna stenade till när de talade om Kuba, Kubakrisen.
Jag fanns i världen när det var så nära ögat som då, jag fanns under decennierna som kom med upprustning och nedrustning. Jag minns namnen på robotarna, de hette sånt som Pershing och Pioner.
Men de kom aldrig så lång som till anfall.
Tom Lehrer (som tillhörde samma generation som min pappa) trallade ”We’ll all go together when we go”, och nu gällde det också Europa.
Baksidan med att lära sig engelska var att man förstod ganska mycket av det han sjöng.
Lehrer är inte helt glömd i dag, fast samhällssatiren har lämnat kärnvapnen som motiv. Men på Youtube finns färska uppladdningar av ”We’ll all go together”.
Kubakrisen var under uppsegling när jag kroppsligen, i min egen skala, upplevde att det fanns de som inte brydde sig om jag kom till skada.
Jag hade inte ännu föreställt mig sådant, jag var lyckligt lottad.
Det hände under en lek ett sommarlov, och sommarlovslekarna kunde samla barn i alla åldrar, många barn. Ibland var deltagarna så små att de inte ens visste vad vi lekte, men en mamma eller pappa räknade med att någon av oss skulle hålla den minstas hand.
Hysch, det är kurragömma och vi gömmer oss tillsammans, förklarade vi. Och treåringen gav sin hand till åttaåringen (som var jag) och vi hukade bakom syrenbusken.
Jag fick en blick som var till lika delar frågande och tillitsfull och den lilla handen höll i min i ett grepp som var bergfast och sommarklibbigt.
Men en gång när vi spelade fotis, och de stora barnen instinktivt avpassade bollarna med tanke på de mindre, var det en som avvek från den oskrivna regeln. Jag var frimodig målvakt och det gick fint tills jag fick en kanonkula, avlossad med flit, rakt i magen.
Det gjorde ont, och ont gjorde det att jag förstod att vissa inte följde regler som alla andra tyckte var riktiga och trivdes med.
Smällen sitter alltid kvar i mig, fast jag intalar mig att det var bara en (av kanske femton) som betedde sig så hänsynslöst.
Och jag tror väl inte att den som sköt senare blev minidiktator i sin stadsdel, beskäftigt psykologiserande och krystade paralleller hör hemma bara i dåliga filmer.
Tänker mer på min egen magkänsla, hur den arbetar. På oron som uppväcks och blir stark som hos en åttaåring. Men parallellt finns annat som sommarleken lärde, det med den tillitsfulla blicken, den lilla handens bergfasta grepp.
Att inte förlora det greppet är nog det vi ska be om.
Tack, ACS. Fint skrivet och en bra påminnelse om hur åldersskillnader saknar betydelse, även längre fram ii livet, ja, hela livet egentligen.
Stor igenkänningsfaktor här!