Annina Suominen 04.09.2021 12:16

Diskussionen om mobbning har spritts som ringar på vattnet runtom i Åboland efter fallet i Nagu.

Det har diskuterats av bland annat vänelever i S:t Olofsskolan i Åbo (ÅU 3.9) och av såväl föräldrar som ungdomar och skolpersonal i sociala medier.

Skolornas roll har kritiserats men även försvarats. I en insändare (ÅU 1.9) skriver Nina Forsten-Lindman, skolpsykolog i Pargas, bland annat så här:

”Ledningen kritiseras ibland för att de talar högtravande om olika handlingsplaner, men i skolorna jobbar vi dagligen med mobbningsproblematik. Det handlar inte alls bara om några ’gammalmodiga planer som finns i någon mapp någonstans’, dessa uppdateras ständigt.”

Alla elever har enligt lagen rätt till en trygg studiemiljö. Den som ordnar en utbildning måste ha en plan för att skydda eleverna mot bland annat mobbning.

TageRönnqvist/Eva Lingon

En konkret plan är grunden för ett gott resultat

Hur har då skolor och kommuner formulerat sina planer? Vad kan det ha för betydelse?

ÅU har låtit en kommunikationsexpert granska språket i antimobbningsplaner från Pargas, Åbo och Kimitoön.

Hur väl planerna som lästs för artikeln följs och fungerar tar hon inte ställning till.

Planen som vi begärt ut för Pargas del gäller hela Pargas stads svenskspråkiga grundläggande utbildning, för Kimitoön gäller en plan som är gemensam för hela kommunen och för Åbo är det S:t Olofsskolan.

Planerna innehåller information om hur eleverna ska skyddas mot våld, mobbning och kränkande behandling.

Samtliga är informativa, men Pargasplanen får beröm för sitt språk och för att den är mest konkret.

— Den är överlägset mest konkret, säger Jenny Sylvin, som är universitetslärare i akademisk kommunikation och modersmål på Språkcentrum vid Helsingfors universitet.

I planen beskrivs inte bara idéer och visioner, utan de konkretiseras till handlingsförslag, säger Sylvin. Det framgår också vem som är ansvarig för att agera i olika situationer.

Att någon är ansvarig och att saker och ting följs upp leder till att det inte är lika stor risk för att något faller mellan stolarna.

— Dessutom har man nedtecknat en plan för utvärdering. Alla lärare ska skriva en plan för hur man ska jobba för god stämning i klassen, eller inom sitt ämne om det gäller en ämneslärare. Planen ska också utvärderas varje år. Det innebär att alla måste ta sig tid och fundera igenom de här sakerna. Om man vill utveckla planen så behöver man inte börja från noll.

Sylvin skrev sin avhandling om hur Helsingfors universitet fungerar som ett tvåspråkigt universitet.

– Där ingår det bland annat information om språkpolicy. Man vet att det är två saker som är viktiga då en policy formuleras: att den är så konkret som möjligt – vems ansvar är det att göra vad? – och hur man följer upp den.

Trivselenkäter, men sen då?

Hon jämför en fras från S:t Olofsskolans dokument, ”Rastövervakning och konsekvent uppföljning i Wilma bidrar till att skolmiljön är trygg för våra elever” med ”Skolan bör gå igenom vilka (fysiska) platser som kan vara
otrygga och se till att vuxna finns på plats.”

— I stället för att bara konstatera att det är tryggare med rastövervakning så konkretiserar de hur de ska göra.

I S:t Olofsskolan och Kimitoöns kommuns nämner man att trivselenkäter utförs i skolan 1–2 gånger per år. Det konkreta som gäller trivseln i Pargasplanen får också tummen upp av Sylvin:

— Där står det att förutom att vi utövar trivsel i skolan finns en Wilmagrupp där man tar kontakt med mobbningsteamet, och att man när som helst kan lämna in tips anonymt.

Och hur definieras mobbning?

Att man i planen konkret går igenom vad mobbning och kränkande behandling är får också beröm.

— Den går också igenom vad som inte är mobbning, till exempel om en elev saknar impulskontroll till följd av exempelvis funktionshinder.

Pargasplanen redogör också för vad är en konflikt är, att konflikter och gräl hör livet till och att meningsskiljaktigheter i sig inte är en dålig sak.

— De berättar att det som skiljer konflikter och gräl från mobbning är att mobbning inte är något övergående och att det ofta är samma personer som är inblandade i det.

S:t Olofsskolans plan definierar inte vad mobbning är. I planen för Kimitoöns kommun definieras mobbning kort.

Sylvin tycker också att Pargas är mest konkreta då det gäller vilka fall som ska polisanmälas och hur man ska gå tillväga, samt att man betonar vikten av att allt ska dokumenteras eftersom det underlättar om ärendet blir polissak.

”Talar man alltid om grannarna i negativa ordalag?”

Något som saknas från planerna är en mera konkret beskrivning av hur man ska involvera föräldrarna, enligt Sylvin.

— Skolan kan förstås inte kontrollera vad som sker hemma eller utanför skolan. Men skolan kan jobba för en god anda. Om alla mår bra i skolan finns det kanske ingen anledning att mobba någon där.

Föräldrarnas ansvar är stort och det gäller att vara en god förebild. På internet är dock ordet fritt och Sylvin säger inte att föräldrar kan, eller ens ska, kontrollera vad barnen gör på nätet.

Att utgöra ett gott exempel kan till exempel handla om att tala om andra människor i respektfull ton.

— Vilken ton använder man vid middagsbordet, till exempelvis då det handlar om sexuella eller etniska minoriteter? Talar man alltid om grannarna i negativa ordalag?

Om goda vuxna förebilder inte finns hemma kan skolan informera och påminna vuxna om de här sakerna.

En konkret handling som föräldrarna kan bidra med är att hålla dialogen med barnen öppen. Ju mer man talar om vardagliga saker och ting, desto lättare är det kanske att tala om svårare saker.

Annina Suominen
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln