En del frossar, andra går hungriga – julen understryker ökad matfattigdom
Långa köplistor skrivs som bäst i många hem inför det nervpåfrestande julhandlandet: Sill, lax, lutfisk, potatis, ägg, paté, senap, skinka, lådor, köttbullar, sallader, limpa, julstjärnor, pepparkakor, glögg, vin, snaps, choklad och ännu mera choklad.
I andra hem skrivs inga listor alls, ingen julmat handlas, inga julgotter införskaffas.
Julen illustrerar den rådande matparadoxen i vårt samhälle. Å ena sidan är maten tydligen så billig att en del har råd att frossa och handla ”för säkerhetens skull” för att sedan kasta bort en mängd rester. Av de 20–25 kilo mat som varje hushåll i Finland årligen slänger bort torde en del bestå av julrätter.
Å andra sidan är maten så dyr att alla inte har råd att ens äta sig mätta, än mindre unna sig något gott till jul.
Julen är högsäsong för de organisationer som delar ut mathjälp till behövande, och trycket har ökat under de senaste åren. Allt fler finländare är beroende av matkassar och köpkort som delas ut av församlingar och frivilligorganisationer eftersom levnadskostnaderna har stigit och kriserna avlöst varandra.
Utmaningarna är stora, trots att mathjälpsoperatörerna blivit fler och är bättre organiserade. Förutom att de egna resurserna krymper, har matsvinnet i butikerna minskat. Det är bra för miljön och butikernas vinstmarginaler, men mindre välkommet för dem som delar ut av överskottet.
I vårt välfärdssamhälle finns både barn och vuxna som inte kan äta sig mätta varje dag, ett skamligt faktum som vi gärna skyler över retoriskt. Mathjälpen lindrar inte längre fattigdomen utan bidrar till att reducera matavfallet. Det låter bra med tanke på miljön men tonar ned att människor tvingas stå i brödköer.
Vi talar till och med om sociala innovationer i takt med att det dykt upp restauranger som tillreder förmånliga lunchportioner av matsvinn eller donationsmat. Visst, måltidsgemenskaper är både socialt nyttiga och ekonomiskt behövliga, men de ändrar inte på det faktum att många finländare inte har råd att köpa mat till familjen, jul eller inte.
Under de trettio år som mathjälp har delats ut i vårt land har utvecklingen gått från en tillfällig krisinsats till bestående hjälp. Organisationer som delar ut mat har blivit ”institutionaliserade” och många människor är beroende av mathjälpen i åratal. Det är oroväckande.
När staten och välfärdsområdet räknar med att andra ska sköta den offentliga sektorns lagstadgade åligganden – då är vi inne på en farlig väg, inte minst med tanke på ett regeringsprogram där många nedskärningar slår hårt mot mindre bemedlade.
Varför lyssnar inte beslutsfattarna till dem som dagligen arbetar med frågor kring matfattigdom, till exempel forskare, mathjälpsorganisationer, och framför allt de verkliga experterna, människor i behov av mathjälp?
Matfattigdomen kan inte avskaffas genom den mat som delas ut av olika hjälporganisationer. Mathjälpen är frivilliga aktörers plåster på ett djupt samhällssår. Andra åtgärder behövs, som social trygghet och en skälig lön som räcker till mat och boende.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.