Spelandet erbjuder hoppet om en enkel väg ut ur den ekonomiska misären, en väg som varken kräver politisk organisering eller långsiktig kamp
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Synvinkeln Axel Vikström
Jag befinner mig i ett klassiskt brytningsskede i livet.
Efter sex års studier sitter jag från morgon till kväll vid vårt köksbord och mejslar fram vad som förhoppningsvis ska bli en hyfsad magisteruppsats. I juni ska jag sedan stappla jag ut på en arbetsmarknad som inte direkt skriker efter doktorander i medievetenskap eller skrivande journalister.
Att jag (inom spektret för identiteten priviligierad vit man) känner otrygghet inför framtiden gör sig påmint varje gång jag går förbi pressbyrån. Allt oftare känner jag en gnagande lust att gå in och köpa en trisslott. Och skrapa mig till evig trygghet.
Under min uppväxt hade spel och lotto ett närmast magiskt skimmer över sig. Varje lördag lämnade vi in en tipskupong (två rader per familjemedlem) och mellan klockan 17 och 19 satt jag och brorsan på vardagsrumsgolvet och uppdaterade sidan 261 på text-tv med trettio sekunders mellanrum.
För en som inte förstod sig på ekonomi fanns det något trolskt med att en insats på två euro på ett oförklarligt sätt kunde generera tusentals euro i vinst. Om bara turen var med en och rätt fotbollslag hade flyt den dagen.
Men så växte jag också upp i ett medelklasshem. Vi hade inget att förlora med våra små insatser, och det gjorde ingenting att vi aldrig vann något. För oss var spelandet något lustfyllt att fylla en helgdag med. För andra utgör spelandet ett av få hopp i ett samhälle som vänt dem ryggen.
I romanen ”Det svarta fåret” från 1842 beskriver den franska författaren Honoré de Balzac lotteriet som ”ett opium för de fattiga”. Den marxistiska formuleringen må i dag vara rejält urvattnad, men gällande spelandet ligger det fortfarande någonting i den. Vi lever i en tid av oerhörd ekonomisk ojämlikhet, men trots detta sker väldigt lite uppror mot det ekonomiska systemet som tillåter klyftorna att växa. Eller för att citera en sentida sociolog (namnet sviker mig): ”Vi lever i en revolutionär tid, men det sker inga revolutioner”. Varför?
Spelbolagen är knappast den enda förklaringen till detta, men deras inflytande ska inte underskattas. Spelandet erbjuder hoppet om en enkel väg ut ur den ekonomiska misären, en väg som varken kräver politisk organisering eller långsiktig kamp. Vägen kräver bara en handfull kronor. Även om folk vet att chanserna att vinna är mikroskopiska fortsätter många vecka efter vecka i jakten på jackpotten. Med jämna mellanrum ser man löpsedlar som utbrister ”Helsingborgskvinna spelade fel på lotto – vann 6,7 miljoner”. Och så tänds hoppet tillräckligt för att en ska fortsätta lite till.
Debattören Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en kolumn i Metro om hur Grekland under euro-krisen tvingades privatisera sitt spelbolag, varpå de nya ägarna omedelbart körde ut 16 000 nya automater till de krisdrabbade områdena. I Sverige är spelberoendet störst bland unga arbetslösa män. ”Ju mindre pengar de har, desto lättare byte blir de”, för att citera Ekman. Att vinna sin förmögenhet genom tur går dessutom helt stick i stäv med den nyliberala retoriken om att ”hårt arbete” och ”konkurrens” ska löna sig. Men eftersom spelandet distraherar de fattiga från de strukturella orättvisorna tillåts det fortgå.
Så är min slutsats att spelbolagen borde förbjudas? Ja, i varje fall i sin nuvarande form. Lotteriet under julfesterna eller fotbollsavslutningarna gör väl ingen skada, men det storskaliga spelandet utgör ett av de största hindren för skapandet av ett jämlikt samhälle. Där de fattigaste får ekonomisk trygghet genom en rättvisare omfördelningspolitik, inte genom att skrapa rutor på en kupong.
Axel Vikström
Skribenten är frilansjournalist bosatt i Malmö
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.