En bit av livet – trovärdigt berättat
Lady Bird
USA 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Greta Gerwig
Manus: Greta Gerwig
I rollerna: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts
1:30 F12
Efter att ha konsulterat internet fick vi bekräftat: Dramakomedin (humor blandat med seriöst innehåll) ”Lady Bird” är i stora drag självbiografisk, den berättar om en sjuttonårig Greta Gerwig i Sacramento, Kalifornien.
Mamma var sjuksköterska och arbetade dubbla skift, pappa var programmerare och blev arbetslös. Så också i filmen.
Trots slit och släp räckte pengarna aldrig till. Christine ”Lady Bird” McPherson är trött på den slöa småstaden, hon vill flytta till New York, och kulturen, studera konst, teater kanske, eller till och med film? Men hur finansiera en sådan utflykt?
Formen är den samma som i hundra andra amerikanska tonårsskildringar; skola, bästisar av alla sociala skikt, pojkar, skolbal, sprit, första gången och så vidare.
Men allt är hundra gånger bättre: skådespeleri, filmspråk, dialog/manuskript. Regi. ”Lady Bird” är skådespelaren och manusförfattarens första regiarbete, på egen hand. När vi ser Saoirse Ronan som Lady Bird, som huvudpersonen vill kalla sig, kommer vi ihåg ”Frances Ha” från 2012 , manus och huvudroll Greta Gerwig.
Filmen ”Lady Bird” berättar om relationer och vänskap, unga kvinnor emellan, mellan unga kvinnor och mödrar. Mor och dotter får stort utrymme och livet visar sig vara komplicerat. Tragikomiskt. Eller så inte. Om man inte har råd finns råd, om råd inte finns måste man hitta på råd. Lady Bird är smart och påhittig, hon ger inte upp. Även om pappa, vars depressioner går dottern helt förbi, inte kan betala så kan man fiffla med betygen och få stipendier?
Tonåringarna på tröskeln till vuxenvärlden går i en katolsk skola. Christines bästa vän heter Julie och spelas av en fantastisk Beainie Feldstein.
Efter debut med pojke diskuterar de onani medan de äter oblater, rektorn är en nunna med humor och förståelse för Lady Bird; människokännedom. Timothée Chalannet (”Call me by your name”) är en intellektuell snobb och inte så trevlig, i slutändan. Det är däremot Lucas Hedges, men hans karaktär har egna problem i den katolska miljön.
Existentialism för mindre bemedlade, illustrerad med vardagliga händelser, vardagliga tankar och vardagliga lösningar? En bit liv med vardagliga känslostormar. Filmen och de smarta scenerna växer i medvetandena, förbi det vardagliga. Gerwig är originell som författare och bildberättare, och skådespelare – Saoirse Ronan är hennes konstnärliga alter ego.
Man tror på den här filmen och man tycker om personerna, verkliga eller påhittade, och samhället är närvarande hela tiden och staden Sacramento är en rollfigur för sig.
Övriga premiärer
Suomen hauskin mies.
Suomen hauskin mies
Finland 2018
4 av 5 sjärnor
Regi: Heikki Kujanpää
Manus: Heikki Kujanpää, Mikko Reitala
I rollerna: Martti Suosalo, Leena Pöysti, Jani Volanen, Paavo Kinnunen med flera
1:43 F12
”Suomen hauskin mies” berättar om ett delat Finland 1918 då de vita avrättar röda i ett fångläger på Mjölö utanför Helsingfors. Bland de dödsdömda finns en teaterensemble. Skådespelarna med teaterdirektören, enligt pressen Finlands roligaste man (Martti Suosalo) i spetsen kan bli benådade. Förutsatt att de får de högt uppsatta tyska gästerna att skratta. Påstår vita kaptenen (Jani Volanen).
Filmatiseringen av Heikki Kujanpääs (också filmens regissör) teaterförställning är med beröm lyckad. Fint visualiserad fiktion som med stora konstnärliga friheter återskapar verkliga händelser, balansen mellan komedi och drama är perfekt, all tajmning är perfekt, scenerier och foto utmärkt. Internationellt gångbart, och berättelsen är för oss och alla andra – viktig. Skådespelarna, speciellt Leena Pöysti som officershustru, överträffar så att säga sig själva. De tror på sin sak. Karaktärerna spelar med med livet som insats.
Saknaden (Loveless/Nelyubov)
Ryssland/Frankrike/Tyskland/Belgien 2017
4 a 5 sjärnor
Regi och manus: Andrei Zvjagintsev
2:07 F12
En smärtsam skilsmässa utspelas i en medelklass familj i en förort till Moskva. Tolvåriga sonen ser och hör fast han är osynlig. Föräldrarna märker först när skolan tar kontakt att han varit försvunnen i två dygn! Hundra frivilliga, inte polisen, letar. Föräldrarna tvingas engagera sig, men kärleken lyser med frånvaro trots nya förhållanden och mycket sex, i bild.
Andrei Zvjagintsev (”Leviatan”, 2014) har skapat en grym, kall och paradoxalt vacker film, med starka skådespelare. Till synes händer ingenting i dramaturgin, ingen framåtrörelse, men ändå händer det hela tiden i rummet och i medvetandet. Stora fenomen.
Filmen ”Saknad”, internationellt ”Loveless”, påminner vagt om Asgar Farhadis ”Nader och Simin – En separation”, 2011. Modernistisk realism med symboler i dröjande bilder, modern europeisk konstfilm, influerad av Andrei Tarkovski ?
Det moderna levernet är allt annat än vackert, men fotot och berättarstilen är estetiserande. Letandet i trappuppgångar, ruiner eller vintriga skogar är dokumentärt, likt kärleken till den smarta telefonen och det egna egot. Filmen är ingen klassisk tragedi enär katharsis uteblir. Det blir bara värre, kallare, med åren. Med lätthet kan man se filmen som en förtäckt bild av dagens Ryssland; i filmens slut visas Ukraina via teverutan i nya hemmet där far-son förhållandet upprepas.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.