En biljett till, tack!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hoppas de som firat vändag gav eller fick biljett till något spännande och vackert och inte bara blev sittande med en hög röd marmelad. Museikort till hjärtevännen, det är ju perfekt!
Det behöver inte heller vänta till nästa Valetindag. Teatrar och museer som lidit svårt under pandemins nedstängningar tycks också komma igen med besked nu, när vi har lagt bakom oss hur det var.
För mig är bilden av depression och samhällskatastrof för alltid sammanlänkad med nedsläckta teaterhus och lapp på luckan på Stadsbiblioteket. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen.
I efterhand vet vi att just de här publika platserna var de som till punkt och pricka följde hur alla föreskrifter var kalibrerade för dagen. Vem har tackat dem ordentligt för det?
Man tackar med att köpa en biljett! Och en biljett till!
För all del, jag känner några som inte vill gå på teater. För att det finns något osäkert och oroande i att se mänskor yrkesmässigt åbäka sig på scenen – vad som helst kan ju gå snett.
För mig är det en del av attraktionen. Varje gång kan det gå åt helsike, i tolkningen man förberett, i stunden. Skådespelarens yrkesbild kräver att man håller ihop uppdraget under alla omständigheter.
Åbopubliken minns gästföreställningen med Anna Hultin som genomfördes med Migrän som motspelare. Många i publiken trodde att repliken ”Jag fick ett migränanfall klockan 18.15” stod i manuset.
Hålla ihop kostar ansträngning också om alla på tiljan är friska. Salongens respons är varje gång ny, ibland är publiken så tungrodd att den känner det själv. Ofta är den splittrad, jag brukar försöka lyssna efter sprickorna, ibland kan man höra dem, det är lärorikt.
Premiären på ”Tuntematon sotilas” på Stadsteatern nyss knuffade mig farligt nära ett Hietanen-moment (betyder att man har en obetvinglig lust att prompt och högt säga vad man tänker), när spridda skratt och applåder hördes efter en scen där Rokka (eller ”Rokka”, för föreställningen håller distans till personer och händelser) på ett utstuderat teatraliskt sätt gör slut på ett stort antal fiender.
”It jiri vääde ska an byri applåder åt kriji”, säjer Hietanen från ”Okänd soldat” i mitt huvud på klockren kokkoladialekt (ursäkta eventuell brytning i transkriptionen). Om föreställningen som helhet, som på intet sätt hyllar våld, är hietanenomdömet tvärsäkert: ”Int så pöllo!”. Österbottniskt beröm utdelas paketerat i negationer, det kan man göra i Åboland också.
Romanen (på svenska av Nils-Börje Stormbom) sköt undan dubierna kring dialekt i seriös skönlitteratur. Nu älskar man dialekt i romaner nästan för mycket.
För Linna var dialekten ingen exotisering, utan ett sätt att säkra ögonkontakten. ”Tuntematon” går på Stadsteaterns lilla scen, det signalerar att den definitivt inte orkar vara nationalmonument längre (L. ville inte det heller).
Våren 2023 ser ut som mindre teaterscenernas säsong. Intensiteten kan bli så mycket större där. Året har gett oss mycket av det redan. I Teater Josefinas föreställningar med Johanna Ringbom på scenen är ögonkontakten själva grundbulten.
I ÅST:s nyskrivna ”Storm” är en av finesserna att publiken sitter tätt intill. Under föreställningen av ”Raumzeit” av Kolmas Tila/Tredje rummet sitter jag så nära att jag ser tårarna i fantastiska Katja Küttners ögon i slutscenen – hon har en av de bärande rollerna.
Och helt unik, ShowStar i Pargas, fast formen är inarbetad, en tradition redan. Att hitta rätt format är stort. Det är själva konsten. Showens sista föreställning var på vändagen. Men en ny kommer när det är dags.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.