En berättelse från vår tid
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förritidens drömgröt var en ettersalt rätt som åts innan man lade sig. Den skulle locka fram den tillkommande i drömmen, där hen skulle ge en nåt att dricka. På 2000-talet går det lika bra med en halv påse ostbågar.
Törsten tar sig in i drömsömnen. Men nu bryr sig ingen om att drömma fram en partner, det finns digitala tjänster för det lotteriet. Jag vet flera som haft en sagolik tur. Men man kan drömma om vatten i alla fall.
Jag såg i drömmen hur en procession kvinnor närmade sig en kompakt folksamling, vilka det var som stod i den förblev oklart, men den var mörk. Kvinnorna var stiliserade, som ett slags karyatider, de där figurerna som funkar som kolonner som bär upp viktiga byggnader.
På 1900-talet fanns en affisch som feminister hade sina tamburer, den avbildade ett gäng karyatider som sade upp sig, lämnade uppdraget att stöda och stötta. Det fanns förmodligen en drastisk kommentar till bilden, men jag minns bara det visuella.
Drömkvinnorna gick fram till folksamlingen. Vi protesterar mot er, sa de, och nuddade vi någras huvuden med brödkavlar, hällde sen en skopa vatten över de kavelmarkerades hjässor. Den som var jag i drömmen stod bredvid och noterade – märkte också att det fanns en som gick emot det överenskomna och slog ganska hårt.
Vaknade, drack vatten och tänkte på Karin Boye. I hennes roman ”Kallocain” finns en liten grupp invånare i Världsstaten som hittat ett sätt att protestera. De utpekar inte motståndare utan söker sina likar genom en ritual som ska markera tillit: man ger sin motpart en kniv – och låtsas ögonblicket därefter falla i sömn.
Gesten är öppet risktagande, djupt dödsföraktande, löjeväckande. Men det finns några som vågar i Världsstaten, en diktatur byggd misstro och angiveri. Bristen på tillit är själva grundbulten. Den leder till att människor skiljs från varandra.
Åtskiljandet är metoden i misstrons politik. Barn skiljs från föräldrar, vänskap finns inte. Människan är skild från konsten. Ingen minns längre att musik finns utanför marscherandet. I praktiken lever man ett liv under jorden. Världsstaten hotas av Universalstaten.
Det underjordiska är också mentalt, ett liv utan sol och hopp. En detaljrik struktur (läs byråkrati) hindrar invånarna från att se alternativen. Men sanningsserumet som Leo Kall uppfunnit har en inverkan också på honom själv. Det som försökspersonerna säger under påverkan väcker något hos honom.
Så här refererat låter ”Kallocain” som en ordinär i dystopi, en del av underhållningen i vår tid. Men ”Kallocain” är en knivskarp roman. Leo Kall faller för frestelsen att pröva sanningsdrogen på sin hustru – han kräver att få veta vad hon innerst inne tänker. På det personliga planet är svartsjukan diktatorn. Det gör berättelsen till en ännu svartare tragedi. Och påminner om att frågor om moral aldrig är satta ur spel, inte ens i en diktatur.
”Kallocain” hörde till läspensum i skolan, med vinken att boken handlade om Sovjetunionen. Som i andra fall när vi fick enkelspåriga bruksanvisningar läste vi under instinktiv protest. Därför fattade jag först senare hur skickligt Boye beskriver den normaliserade självstympningen i en diktatur.
Först senare förstod jag hur ”Kallocain” skildrar verkligt mod: det är att spåra och fånga upp resterna av tillit.
I författares jobb kan ingå att simulera konsekvenser och spana in i framtiden. Några gör det på samma nivå som drömgröten: det blir ett par hisnande bilder som upplöses gradvis och glöms. Andra gör det som Karin Boye.
Nej, ingen gör det som Karin Boye. ”Kallocain” utkom det europeiska krigsåret 1940 och fick undertiteln ”Roman från 2000-talet”. Där har vi varit ett bra tag nu.
Här kan du läsa andra kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.