Anja Kuusisto 20.04.2020 18:002

Måndagens Helsingin Sanomat har vandrat med socialarbetare på gatorna i Helsingfors. De rapporterar om många trötta, vilsna och hungriga. Ett mål varm mat är drömmen för den här gruppen.
När många offentliga lokaler är stängda, härbärgen har ett begränsat antal platser och stödboenden inte tillåter besök – vilket omöjliggör soffnatten hos en kompis – har hemlösa bara gatan att ta till.
HBL:s bärande nyhet samma morgon handlar om familjevåld. En bjärt uppåtstigande kurva visar antalet uttryckningar som polisen har gjort de senaste veckorna.
Jämförelsen med samma veckor i fjol är entydig. Våldet i hemmen har ökat.
Förbundet för mödra- och skyddshemmen berättar att kontakterna till deras öppna tjänster har fördubblats på några veckor.
En skönsjungande polis i Uleåborg får mycket positiv uppmärksamhet i medierna – men vad har fått honom att ta sin tenorstämma i bruk under patrulleringen?
Jo, han säger bekymrat att han ser hur den psykiska hälsan i samhället försämras, att självdestruktiviteten och apatin har ökat.
Finländarna har sisu, det har vi. Men sedan tidigare vet vi att rekordstora permitteringar och hög arbetslöshet också för många är synonymt med hopplöshet.
Vi vet alla att vi finländare är duktiga på att titta djupt i glaset, och vi har en statistik för våldsbrott som vi önskade att vi kunde dölja lika bra som våldet i hemmen.
Nu lägger vi till nya fenomen som ”försvunna” elever och en hel generation av barn och ungdomar som inte kan åka till dagis eller skola, även om det för en del av dem skulle vara deras tryggaste adress för dagen.
På listan över alla dem som stampar allt otåligare kan vi lägga till mer och mindre desperata småföretagare, likaväl som större, ta med evenemangsarrangörer och entreprenörer.
Även om många beter sig ansvarsfullt och verkligen är måna om att följa de rekommendationer som ges kan trycket i tryckkokaren bli för högt. Då kokar Finland över.
Trots en president som faderligt vill gjuta hopp och framtidstro i oss.
Trots en statsminister som i fredags iklädd en blommig klänning – värd att nämnas enbart eftersom det var första gången Sanna Marin verkade obekväm framför kameran – försöker gjuta hopp och framtidstro i oss.
Ja, ja, vi fixar det, vill vi ropa till svar. Men alla fixar det inte.
Och för en del börjar det vara kört redan nu. En månad av undantagsförhållanden slår hårt och de hårdaste slagen riktas mot de redan slagna.
Coronavirusets framfart är inte alls stoppad.
Vi är sannolikt inte ens halvvägs i de där kurvorna som önskades vara platta. Till råga på allt är de inte platta.
Men trots det ökar trycket på att samhället stegvis måste öppnas.
Hur, när, på vilken sätt och i vilken takt, det tänker regeringen diskutera på onsdag.
Att öppna Nylands gränser var ett första steg i det som kallas exit-strategi, men landskapsgränsens stängning var ett särfall. Alla övriga åtgärder som har vidtagits gäller hela landet.
Tar vi modell av övriga nordiska länder – eller rättare sagt Norge och Danmark i det här fallet – är det skolor och daghem som först återgår till närundervisning.
Knappast öppnas alla skolstadier på en gång, det är bättre med en behärskad successiv återgång. De lägre klasserna och examensklasser är förhoppningsvis först ut.
Norge häver hytteförbudet, Danmark öppnar den här veckan upp för entreprenörer som tandläkare, frisörer, tatuerare, fysioterapeuter.
Här kan Finland inte ta modell – för hos oss har varken stugbesöket eller entreprenörers verksamhet varit förbjudna, det har handlat om rekommendationer och många ställen har stängt då kunderna uteblivit.
Att finländarna nu varje dag läser och hör om hur restriktioner lättar i andra länder ökar trycket på regeringen.
Men epidemin nådde oss senare.  Det är viktigt att påminna oss om att vi knappast har nått kulmen på epidemin ännu, vi behöver fortfarande uppmuntran och påminnelser, vi behöver tester och ännu fler tester.
Samtidigt: Restaurang- och caféidkare har fått besked om stängning till sista maj, och deras tålamod tryter också.
Om regeringen väljer att här gå in för successiva öppningar kan det handla om kvadratmeteryta eller kundantal som begränsas, men hinner någon övervaka sådant?
Kundströmmen lär inte utebli, men kanske är det kundernas oro för den egna hälsan som bidrar till en stegvis återgång – innan högsommaren är här med fullsatta uteserveringar.
Också då bor coronaviruset mitt i bland oss. Inget vaccin lär finnas då ännu.
Därför är det egna ansvarsfulla beteendet en gång för alla nödvändigt, nu och framförallt i exit-Finland.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln