SPT 10.04.2020 08:001

Jennifer Granqvist/SPT

– Det går inte bara att säga att vi ska be ordentligt så försvinner coronaviruset, utan vi behöver också vetenskapen som kan ta fram medicin och vaccin. Bön och arbete går hand i hand, säger biskop Bo-Göran. Foto: Jonas Brunnström/SPT

Stabilt samhälle – illusorisk trygghet

Åstrand tillträdde som biskop i Borgå stift i september. Några månader senare, i december, tillträdde Sanna Marin som statsminister i Finland. Ingendera hade väl föreställt sig att de skulle lotsa landet eller stiftet genom en viruspandemi några månader in i sina ämbeten.
Enligt Åstrand har vi byggt upp ett stabilt och välfungerande samhälle som vi kan vara tacksamma för också nu när strukturerna sätts på prov.
– Som medborgare ser jag statsledningen och myndigheterna jobba på, samtidigt som de kämpar med samma frågor som jag: Hur ska vi göra? Vem ska vi lyssna på? Hela samhällsapparaten har kommit närmare medborgarna i och med krisen.
– Samtidigt hade vi vant oss vid att ha allt under kontroll och att genast få svar på olika frågor. Det tidsperspektivet har förskjutits och vi får nu ge oss till tåls, kanske i flera månader. Vi får finna oss i att inte ha all kontroll eller genast få säkra svar.

Praktiska frågor inte de största

Det här skapar, enligt Åstrand, en mångbottnad oro: Dels för praktiska frågor som hur vi ska få vardagen att fungera om skolan är stängd eller arbetsgivaren permitterar, dels för existentiella frågor som hur coronapandemin kommer att sluta. Kommer det att gå bra för mig, för mina närmaste, för mänskligheten?
– Det är mänskligt att först tänka på de praktiska frågorna för att sedan inse att de inte var de största frågorna, de som handlar om att leva och vara i den här tillvaron. Vi märker nu att vår existens inte var hundra procent självklar.
Jag tänker att du som präst ständigt jobbar med att stärka människors tro på något ovisst, ingjuta lugn trots att vi inte säkert kan veta. Hur blir man vän med ovissheten?
– Även för en präst är det en livslång övning. Jag tror att man måste bli god vän med osäkerheten. Som präst har jag fått dela många ögonblick med olika människor, och då inser man att allt egentligen är osäkert. Man måste bara finna ett sätt att förhålla sig till osäkerheten.
Åstrand tar de nuvarande rekommendationerna för hur vi ska röra oss som exempel: En bekant skrev på Facebook hur det först gick bra att hålla sig hemma men hur han sedan började klättra på väggarna. Senare skrev han att han hittat en ny rutin, och att han kommer att klara det här.
– Personligen har jag upptäckt att stunder tillsammans med dem som jag värdesätter övervinner ovissheten. Även om allt är osäkert så har vi nuet och varandra. Där finns en styrka. Därtill försöker jag vila i förtröstan på att allt vilar i större händer, vilket för mig är Guds händer.
Hotbilden om en global pandemi har funnits en tid. Nu behöver vi inte längre spekulera i hur ett sådant scenario kunde se ut eller hur vi skulle börja tackla den. Det borde minska en del av ovissheten?
– Våra erfarenheter skrivs in i vårt DNA. En del av hur vi agerar nu bygger på det som mänskligheten tidigare genomlevt. En styrka aktiveras som vi inte kunde föreställa oss innan vi stod inför det här.

Enligt Bo-Göran Åstrand kommer mänskligheten att vara tvungen att jobba för att öppna kanalerna mellan länder igen efter coronapandemin. Foto Jeanette Östman/SPT

Endast böner motar inga virus

Enligt Åstrand finns inga snabba eller enkla lösningar på coronapandemin, inte heller ur ett kyrkligt perspektiv. Han exemplifierar: Det går inte bara att säga att vi ska be ordentligt så försvinner coronaviruset, utan vi behöver också vetenskapen som kan ta fram medicin och vaccin. Bön och arbete går hand i hand.
– Historiskt har kyrkan haft en roll i att förmedla hopp i samhället. Nu är vår utmaning att göra det tillsammans med andra. Ingen har en patentlösning.
I en gudstjänst som sändes den 29 mars sade du att vi ska fortsätta be, men också att vi kan vara varandras bönesvar?
– Det finns en fin kraft och trygghet i att via bönen få vända sig till ett större sammanhang men under sker sällan enbart via bön. Under sker i vardagen via enkla, konkreta handlingar när människor gör goda saker för varandra. Jag ser och hör om många sådana exempel. Även dataoperatörerna vittnar om samma sak: Folk kommunicerar med varandra, det goda händer.
Jag drar paralleller till flyktingkrisen 2015 då många finländare också engagerade sig. Har vi människor ett inneboende behov av att få rusa till och hjälpa?
– Jag tror att det i mänskligheten finns inbyggt en grundläggande solidaritet och ansvarskänsla. Sen har vi avskärmat oss och krympt många av sammanhangen, så att vi försvunnit in i någonting litet trots att vi egentligen är ganska stora inuti. Nu vaknar vi plötsligt till. Till och med finländare som inte känner varandra talar med varandra. Det är lite speciellt.

En karaktärsdanande upplevelse

Är coronakrisen en karaktärsdanande upplevelse, eller är det för sturskt att säga så? Uttrycket har dykt upp i mitt huvud under de senaste veckorna. Som småbarnsförälder måste jag exempelvis växa till mig än mer när den äldre generationen, som tillhör riskgruppen, inte kan bistå med att sköta barnen eller ge annan hjälp.
Bo-Göran Åstrand svarar så här:
– Den karaktärsdanande erfarenheten håller på att bli till. Vi växer in i situationen med ett nytt ansvarstagande och en ny ödmjukhet inför tillvaron och varandra. Jag tror att allt det här handlar om hur vi som mänsklighet lär oss överleva och komma vidare ur olika situationer.
Åstrand hänvisar till sociologer som säger att ett sammanhållet samhälle där människor samverkar är starkare än samhällen präglade av solokörare. Att det är i samverkan som styrkan och rörelsen framåt finns för mänskligheten.
– Coronaviruset är utan tvekan av ondo. Samtidigt kan jag uppleva det som hisnande att mänskligheten har allt detta i sig i fråga om att överleva. Just nu delar vi villkoren med många utsatta i världen. Vi får uppleva hur det känns att inte kunna röra sig fritt, oroa sig för sin hälsa eller framtiden. Skillnaden är att för oss är det här övergående.

Ny överraskning väntar oss

Åstrand har med glädje följt hur regeringen, som består av många unga och kvinnor, visat ledarskap i krisen. Han förutspår att vi kommer att bli överraskade igen efter krisen. Att vi kommer att vakna upp till en förändrad verklighet, på gott och ont.
– Jag ser två vägar framåt: Antingen ser vi krisen som en parentes och fortsätter som förut tills nästa sak inträffar, eller så minns vi och tar lärdom. Jag hoppas på det senare.
Mänskligheten, påpekar han, kommer nämligen att vara tvungen att jobba för att öppna kanalerna mellan länder igen. Annars kan krisen bli till bränsle för krafter som vill bygga murar mellan människor, länder och kulturer.
– Det här förutsätter att vi vågar låta det här bli en karaktärsdanande upplevelse. Att vi talar om och analyserar det som vi upptäcker under den här perioden. Vilka är slutsatserna, minns vi dem och låter vi dem påverka oss?
Enligt Åstrand har den yngre generationen bättre förutsättningar för att ta erfarenheten vidare.
– Det som händer påminner om frågor som unga lyft under flera år: Oron för jordens tillstånd och den ökande ensamheten. Det är därför fräscht att det är den unga generationen, och här menar jag regeringen, som ger ansikte åt hur vi ska ta oss ur krisen. De kommer inte att släppa det här eller tillåta att vi glömmer.
 

Påskens budskap om uppståndelse i kombination med vårens intåg är en påminnelse om att livet segrar, anser Bo-Göran Åstrand. Foto: Jeanette Östman/SPT

Påsken 2020 – en annorlunda påsk

Kyrkan brukat uppmana till att varva ner inför högtiderna. Nu är samhället redan satt på paus. Ger det andra förutsättningar för påskfirandet?
–  Vi är alla på samma linje. Det gäller att hitta oss själva i ett nytt tidsperspektiv. Ur Bibelns perspektiv påminner påsken oss om att Gud delar allt lidande med oss. Stilla veckan avslutas med glädjebudskapet att Jesus återuppstår. Det ger förtröstan. Budskapet konkretiseras i naturen som vaknar till liv igen. Vi får känslan av att det blir sommar även i år.
Folk brukar söka sig till institutionerna under kriser. Har kyrkan märkt någon tillströmning?
–  Fler följer våra streamade gudstjänster än deltar i våra vanliga gudstjänster. På sikt kan det hända att lyhördheten för de existentiella frågorna ökar men nu fokuserar vi på att finnas till hands för de som behöver stöd.
Hur ser påskfirandet ut i år?
– I de flesta församlingar blir det streamade gudstjänster och andakter. Jag skriver en påskhälsning på biskopens hemsida och sänder ut en hälsning till Borgå stift.
Hur ska du fira påsken?
– Jag kommer att gå in i en virtuell församling och vara en del av gemenskapen via en av de streamade gudstjänsterna.
Nattvarden får en annan utformning i år?
– Ja. En del församlingar visar en form av nattvard medan andra säger att vi firar den tillsammans när det här är över. Det blir en gemensam fest men med fördröjning.
 

Sören Jonsson/SPT

Enligt biskop Bo-Göran Åstrand är ett sammanhållet samhälle där människor samverkar starkare än samhällen präglade av solokörare. Foto: Jennifer Granqvist/SPT

Bo-Göran Åstrand, 55

Bor: I Borgå.
Familj: Hustrun Karin Åstrand. Fyra fullvuxna barn. Labradoren Doris.
Jobb: Biskop i Borgå stift.
Har du upplevt andra tider av djup ovisshet? Ja. Jag har genomlevt en svår sjukdom som gjort mig sängliggande på sjukhus. Jag tänkte att hur ska det här sluta? Jag är tacksam för att jag fick hälsan tillbaka.
Hur hanterade du ovissheten? Mina närstående steg fram i ett annat ljus. Jag fick också uppleva vad det innebär att sätta min förtröstan till Gud.
Var vilar du blicken för att hämta kraft? I går stod jag och Doris på den högsta punkten i Borgå. Jag såg ut över staden och tänkte att den har sett mycket, ändå står staden kvar. Den kommer att stå kvar också efter det här, men med lite annorlunda atmosfär och nya erfarenheter.

 
Jeanette Östman/SPT

SPT
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln