Ellen Strömbergs andra roman är ett litet mästerverk om besatthet och psykiskt mörker
I och med Ellen Strömbergs andra roman Klåda är det tydligt att hon har potential till ett stort författarskap. Foto: Nicklas Mattsson, Schildts & Söderströms
”Klåda” av Ellen Strömberg är verkligen en briljant bok. Den är Strömbergs andra roman, och den kommer ut relativt snabbt efter debuten ”Jaga vatten” (Schildts & Söderströms, 2018). Strömberg är en etablerad och prisbelönt bloggare med bloggen ”Blejk, Fejt & Fab”, och nu tar hon ännu ett steg mot att också vara etablerad författare.
Klåda
Ellen Strömberg
Schildts & Söderströms
2019
178 sidor
”Klåda” handlar om en ung kvinna, Rebecka, som arbetar som närvårdare. På jobbet träffar hon en lite äldre kvinna som heter Helena, som hon fascineras av, trots att Helena inte är lik henne alls. Rebecka charmas av Helenas varma och öppna sätt och av hennes kropp, hela hennes fysiska närvaro. Tillsammans måste de hantera besvärliga situationer med de dementa patienterna. Gradvis kommer de varandra mycket nära.
I bokens nutid har något hänt med Helena, men man får inte veta vad. Rebecka plågas av en nattligt återkommande klåda, och av störande tankar och ångest. Hon är sjukskriven, men kan inte riktigt säga för vad. Hon lever tillsammans med sin sambo Mikael, som med ett oändligt tålamod väntar på att Rebecka ska börja må bättre.
Omslaget är gjort av Ulla Donner.
Romanen är en riktig bladvändare med ett starkt driv. Man kan inte lägga den ifrån sig, precis som ett klassiskt mysterium. Men det här är inte någon deckare, utan en djupdykning i psykets mörka sidor. Texten är både obehaglig, vacker och plågsam.
Den beskriver besatthet på ett genialiskt vis, med tydlig och imponerande gestaltning. Som läsare dras man hjälplöst in i huvudpersonens värld, och det är inte en trevlig plats att befinna sig i.
Varför har Rebecka klåda? Vad är det för fel på henne? Förklaringen ligger inte bara i en händelse som kallas ”Det”, utan läsaren får också en isande inblick i hennes förhållande till mamman. Rebeckas mamma är någon av de mest osympatiska karaktärer jag någonsin upplevt i en text.
Det är inte svårt att föreställa sig vilket trauma det skulle vara att växa upp med en sådan förälder.
Eller så är man som läsare så inne i Rebeckas perspektiv att bilden av mamman är förvrängd. Är det ändå Rebecka som är mest störd? Man får små bitar av information om hurdan Rebecka varit förut, men hennes personlighet förblir samtidigt undanglidande, opålitlig. Det här känns som en mycket realistisk skildring av en person med en oroväckande brist.
I undertexten finns blinda fläckar som varken Rebecka själv eller läsaren någonsin kan komma åt. Berättelsen väcker en oro för hur sköra våra sinnen är, hur normalitet är ett relativt och kanske till och med förljuget tillstånd. Sambon Mikael får ofta representera det ”normala” och den sunda personen i texten. Interaktionen mellan alla karaktärerna är fascinerande och mycket trovärdig.
Språket är underbart, tydligt, levande
Boken är uppdelad i fyrtio kapitel. Huvudpersonen beskriver fyrtio nätter av klåda och berättar för ett oidentifierat ”ni” om vad hon tänker och känner – och minns. Det finns tillbakablickar i texten, men läsaren har inga problem att följa vad som är då och nu. Tvärtom bidrar dessa tidshopp till att man lever sig ännu mer in i huvudpersonens besvärande tankar och sinneslandskap.
Hon är besatt av något som hänt i det nära förgångna men samtidigt vill hon glömma ”Det”. Vilka är det som hon tilltalar i texten? De verkar anklaga henne och hon försöker irriterat försvara sig, eller fly undan.
Språket är underbart, tydligt, levande – ”smooth like chocolate”, eller som aprikoser kanske, för att hänvisa till Rebeckas fantasier. Språket är i utsökt samklang med handlingen och berättandet. Till exempel när huvudpersonen inte har klåda en tid, så finns inget språk eller någon orsak för henne att uttrycka sig, och sidorna är tomma. Min tanke då var helt enkelt: wow.
Strömberg är bra på att skriva om kropp och sexualitet
Klåda handlar om hur illamående (men också välbehag) finns i våra kroppar. Kroppen avslöjar oss och våra sanna känslor. Faktiskt så är det de kroppsliga skildringarna som är nyckeln till hur väl gestaltningen av psykiskt illamående fungerar i den här romanen. Genom att beskriva kroppsliga förnimmelser och tvångsmässiga handlingar så är det nästan läsaren själv som har klåda och mår dåligt.
Strömberg är så bra på att skriva om kropp och sexualitet. Det finns inget klumpigt eller löjligt i ordvalen, utan kropp och sex beskrivs på ett igenkännbart och rättframt sätt. Dessa är sidor av hennes skrivande som kom fram redan i hennes debut ”Jaga vatten”, men ”Klåda” är på en helt ny nivå. Den utstrålar en självsäker och utvecklad berättarröst.
Strömbergs två romaner är visuellt besläktade, och båda omslagen är formgivna av Ulla Donner. Titel och namn är handskrivna och bildvalen är slagkraftiga. På omslaget till Klåda finns en stor, svart fläck av bläck eller akvarell. Som symbol för den tankarna till något mörkt, psykologiska Rorschach-test eller något okontrollerat och våldsamt. Kanske är den just den där blinda fläcken, eller minnet av våld, eller något smutsigt som blir kvar och kliar.
Den här läsaren golvades av ”Klåda”. Och jag tycker att man anar början på ett stort författarskap.
Jenny Wiik
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.