”Måttet är rågat” – nu lämnar eldsjäl sjöräddningsförening på Kimitoön
De senaste nätterna har Calle Storm kunnat sova bra och han har återfått ett visst lugn i kroppen.
Det här efter att han i torsdags lämnade Kimitoöns Sjöräddares avslutade möte med att lägga fram ett undertecknat brev där han avsäger sig alla ansvarsuppdrag inom föreningen.
I närmare tjugo år Storm varit föreningens alltiallo: förutom ordförandeposten har han varit sekreterare, ekonomiansvarig, marknadsförare och deltagit i den operativa verksamheten inklusive undervisning.
Utan Storm hade det knappast heller blivit en ny sjöräddningsbåt för föreningen eller någon ny verksamhetslokal på fabriksområdet i Dalsbruk.
Personliga skäl
Storm lämnar efter många överväganden föreningen av personliga skäl, främst för att hans fru är allvarligt sjuk.
– Redan vid pandemin meddelade jag att vi behöver någon annan som gör dessa uppgifter. Ingen ville ställa upp och nu är måttet rågat. Min tid räcker inte till, säger Storm.
Framtiden för föreningen oroar
Han hoppas förstås starkt att det han byggt upp ska få en fortsättning, men till det behövs nya lösningar. Framtiden för sjöräddningsföreningen oroar Storm.
– Nu är det här ett avslutat kapitel för mig. Kanske jag snart ångrar mig, men just nu ser jag ingen annan utväg. Det har varit mentalt tungt.
Hur reagerade föreningen på ditt besked?
– Med tystnad. Det här trodde man inte.
Efter mötet gick Storm ut med beskedet på Facebook, där inlägget fått hundratals reaktioner.
Duktig på ekonomi och kontakt till sponsorer
Att föreningens ekonomi varit stark under alla dessa år är Storm stolt över. Men ekonomiansvaret är han glad att ge ifrån sig.
– Det är ett gediget jobb som kräver att man är social och har många kontakter. Några genvägar finns inte. Inom marknadsföringen har jag satt mig själv i blöt. Det kan bli problem att få en ny sådan person.
Storm berättar om sjöräddarnas tidigare satsningar för att samla in medel, som till exempel den egna tidningen med tillhörande annonsintäkter och bordsfesterna med över hundra deltagare.
– Många bäckar små gör en stor å. Men i dag vill folk inte längre ställa upp för att arbeta på talko. Som barn fick jag lära mig att ska man ha något så måste man ge. Unga i dag tänker annorlunda: att de har rätt att få.
Storm ser att hela verksamheten är hotad på grund av bristen på folk som ställer upp frivilligt.
Vad har frivilligarbetet gett dig?
– Jag har fått göra något för sjösäkerheten till minne av min son. Det har gett mig krafter – att få hjälpa folk i nöd och att ge råd och utbildning, säger Storm.
Arkiv/Janne VehviläinenTill minnet av sonen
Calle Storm grundade den lokala sjöräddningsföreningen till minnet av sin son som omkom i en dykarolycka.
Det var i september 2005 som Storm efter den tragiska händelsen kontaktade Sjöräddningsföreningen Sydväst i Pargas, eftersom han ville betala in en summa på dess konto till minne av sonen.
Strax därpå startade diskussionen om en egen sjöräddningsstation på Kimitoön. Enligt Storm sade dock Finlands Sjöräddningssällskap i Helsingfors nej till det här, eftersom man ansåg att det inte fanns underlag får sådan verksamhet på Kimitoön.
Som alternativ startade man då på Kimitoön en underlydande avdelning till sjöräddningsföreningen i Pargas.
– Våren därefter fick vi vår första båt och hade våra första kurser. Vi hade genast arton deltagare – det fanns ett stort intresse, minns Storm.
Helsingforsarna fick äta upp sina ord
Han tog så småningom över som stationschef, parallellt med ordförandeskapet för sjöräddarna i Pargas.
2009 flyttade Kimitoön över till Salo sjöräddare. Två år efter det fick avdelningen klartecken att grunda Kimitoöns Sjöräddare, även om centralförbundet lär ha ställt sig kritisk till att Kimitoön skulle få ihop ekonomi och frivilliga krafter.
– Men av alla sjöräddningsföreningar i Finland har vi haft den bästa ekonomin. Så sitt uttalande har man fått äta upp i Helsingfors! säger Storm.
Den nuvarande sjöräddarbåten Mona är föreningens fjärde båt i ordningen.
Arkiv/Emilia Örnmark– Den betalade vi kontant i förskott, upplyser Storm.
Föreningen stod själv för 80 000 euro, Sjöräddningssällskapet för 60 000 euro och Penningautomatföreningen RAY för resten. Det målmedvetna arbetet med att skaffa föreningens första räddningsbåt med styrhytt startade 2014 för att vara i mål 2021.
– Arbetsförhållandena blev bättre med Mona. Men i de öppna båtarna kom man närmare naturen i mörker och vind, nu förlitar man sig mera på tekniken. Tidigare vid dåligt väder, då inte ens sjöbevakarna ville ge sig, ut körde våra skeppare på gehör. Lokalkännedomen som sjöräddare är viktig. Utan den hittar man inte genvägar, utan kör enligt farlederna, säger Storm.
Kimitoöns sjöräddare har hittills under säsongen haft kring 35 uppdrag, vilket man enligt Storm skött långt med bara två skeppare och en besättningsman.
Fortsätter undervisa unga i sjömanskap
Helt och hållet lämnar dock inte Storm sjöräddningsarbetet.
– Jag fortsätter med stödföreningen för att lära ungdomarna att köra båt. Fast i år tar jag paus.
Stödföreningen heter Kimitoöns Sjöfarare och enligt Storm ser det ut som att många av Kimitoöns Sjöräddares sponsorer nu följer honom till stödföreningen. Att bli en konkurrent av understödsmedel är dock inget medvetet val av honom.
Emilia Örnmark
Storm uttrycker vidare sin förhoppning om att den förfinskning av Kimitoöns Sjöräddare som pågår inte ska göra att registreringen som tvåspråkig ska gå förlorad. Han säger att då kan föreningen tappa understöd från de stora finlandssvenska fonderna.
”Stora stövlar att fylla”
Kimitoöns Sjöräddares tf ordförande Susanne Piekkala säger att den som efterträder avgående ordförande Calle Storm har stora stövlar att fylla.
– Vi är tacksamma över Calles insats för Kimitoöns Sjöräddare, säger hon.
Emilia Örnmark
Nu söker man med ljus och lykta en ny ordförande, en ny kassör och även verksamhetsgranskare.
Piekkala själv, som är aktiv även inom Röda Korsets frivilligverksamhet, ställer inte upp för ordförandeposten. Men hon har ett löfte från resten av styrelsen, vilken hon uppskattar stort, om att den är redo att ställa upp och jobba tillsammans för att föreningen ska överleva.
Piekkala delar delvis Calle Storms oro över bristen på talkofolk och föreningens framtid, men säger att problemet inte är unikt för sjöräddarna utan gäller många föreningar.
– Vi vill kämpa vidare! Vi tar gärna emot idéer om hur föreningen kan gå vidare, säger Piekkala.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.