Dyrt, dyrare, Pargas – färsk utredning illustrerar skärgårdens stödbehov
Smakar det så kostar det – nämligen att bo i den åboländska skärgården. Det visar Egnahemsförbundets senaste jämförelse över boendekostnaderna i landet. För skärgårdsborna svider boendet rejält i plånboken, men samtidigt fungerar siffrorna som strategisk referens nu när staten ska övertygas om ett fortsatt stöd till skärgårdskommunerna.
Pargas toppar listan och Kimitoön ligger på en fjärde plats i Egnahemsförbundets årliga utredning över kommuner med de högsta kostnaderna sett till fastighetsskatt, eluppvärmning, bruksel, vattenavgifter och avfallsavgifter (ÅU 9.3).
I den dyraste kommunen Pargas är boendekostnaderna 7 091 euro per invånare och år och i den förmånligaste kommunen Jakobstad 4 484 euro – en skillnad på hela 2 607 euro.
Sett till hela landet har boendekostnaderna sjunkit med drygt 6 procent jämfört med i fjol, främst beroende på billigare elpriser. Mest har kommun- och områdesavgifterna sjunkit i Raseborg, med 2 430 euro.
Rapporten kommer lägligt med tanke på beredningen av den nya skärgårdslagen och understryker varför skärgården inte bara kan klassas som glesbygd, utan som glesbygd med specialutmaningar.
Lägre servicenivå och långa transportsträckor är ett faktum i all glesbygd, men att upprätthålla livskraftiga kommuner som dessutom är omgivna av vatten är ännu mer kostnadskrävande eftersom man är beroende av färjor och förbindelsebåtar, året om.
Kostnaderna påverkas också av om kommunen äger ett eget elbolag eller vattenverk, hur effektivt avfallshanteringen kan skötas och eventuella synergier med grannkommunerna.
Den som valt att bosätta sig i skärgården är väl medveten om att det har sina sidor, och de flesta är beredda att betala för naturupplevelsen och lugnet. Men hur ska människor i arbetsför ålder kunna försörja sig på holmarna?
Även om levnadskostnaderna i snitt kan vara högre är lönerna ingalunda fetare, det finns förhållandevis få akademiska jobb i skärgården och kundunderlaget för företagare är mindre.
Småskaligheten är överlag ett faktum eftersom tiden kört förbi massiva produktionsanläggningar och industrier i känsliga miljöer.
Några större statliga enheter kommer knappast heller att utlokaliseras till skärgården, trots festtalen. Tvärtom lade till exempel försvarsmakten ned forten Utö och Gyltö som tidigare var Korpos största arbetsgivare, och Forststyrelsen har nyligen tvingats till nedskärningar.
På EU-nivå ser vi en vilja att begränsa fisket och införa strängare investerings- och miljökrav på lantbrukarna.
Innovationer och företag inom greentech skulle vara välkomna, men kommer sannolikt inte att skapa tusentals nya jobb inom en snar framtid.
Egnahemsförbundets rapport fungerar som nyttig uppbackning nu när skärgårdslagen ska uppdateras och skärgårdskommunerna ska övertyga staten om statsandelar trots hårda sparkrav.
I det här världspolitiskt osäkra läget tål det viktiga budskapet om vår livsmedelsförsörjning och försvarsberedskap upprepas: Det är visserligen dyrt att bo i skärgården, men om ingen bor där kan det stå Finland ännu dyrare.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.