Dumpningen av muddermassor i havet utanför Åbo är ingen avgjord fråga. Det finns ännu inget avgörande "nej".
Det är praktiskt med djupa vatten. När man slänger något dit, så ser man det inte mer. Och det som inte syns, finns inte. Eller så känns det i alla fall.
Historiskt sett har väl hav – och sjöar också, för den delen – varit människans viktigaste soptipp. När svenskarna efter kriget ville bli av med gamla bilar, lastades de på fartyg som styrde ut på Östersjön, där bilarna knuffades i havet.
I USA var praxis i storstäder vid kusten länge att fylla pråmar med sopor och dumpa dem i Atlanten.
Från Europa har fartyg med sjukhusavfall på 2000-talet förts ända till Indiska oceanen, särskilt till havsområdet utanför den somaliska kusten. Det absurda är förstås att européer också bedriver rovfiske i samma vatten.
Cirkeln sluts. Avfall dit, fisk hit.
Våra egna lokala synder är knappast mindre. Havet har varit ett praktiskt sopkärl för allt från små skurkar till stora industrier. En av de mest kända lokalt är väl fortfarande Jukka Ojaranta, mannen som med sin trålare dumpade miljögifter från Nokia och skogsindustrins forskningslaboratorium i Dragsfjärd.
Företaget som skulle sköta avfallet sparade en hel del genom att inte avtalsenligt föra gifterna till DDR, som det var tänkt. Det som Ojaranta gjorde var ändå smått jämfört med vad den tunga industrin släppte ut.
Inom industrin har det förstås skett en enorm förbättring. En av pionjärerna var Björneborgsfödda Johan ”Jussi” Gullichsen som med sina innovationer var med och minskade den absoluta belastningen från skogsindustrin på finska vattendrag till minde än en tiondedel – samtidigt som produktionen ökade.
Samma utveckling har skett på individnivå, både i smått och stort. Nu för tiden sker det sällan att någon bogserar ut en uttjänt gammal bil på isen för att sedan låta våren sköta resten.
Det finns ändå en form av betydande havsförstörande verksamhet som tillåtits fortsätta. Dumpning av muddermassor. Enbart det som dumpats i Erstan handlar om enorma volymer.
Många gladdes därför över att Åbo stadsstyrelse i oktober fattade beslutet att det ska bli ett slut på detta. Det otrevliga är såklart att dumpningen fortsätter, ända tills det nuvarande lovet för ytterligare 700 000 kubikmeter löper ut nästa år.
Det här känns otrevligt då man beaktar att en rapport från Miljöcentralen redan 2004 visade att halterna av den giftiga organiska tennföreningen tributyltenn var dödligt höga för bottendjur i vissa delar av Erstan. Det handlar såklart om krass pragmatik:
”När vi nu har lov och en gång börjat muddra, så…”
Det som kanske ändå oroar mer än de pågående dumpningarna är stadsstyrelsens beslut från den 2 oktober, då man nu lusläser det.
Det som stadsstyrelsen slog fast var två saker: 1) det ska startas en utredning för hur man senast 2024 kan upphöra med dumpning av muddringsmassor i havet, 2) förhandlingar inleds med andra parter som har ett behov att dumpa muddermassor.
Stadsstyrelsen har ingalunda fattat ett beslut om att det ska bli ett slut på dumpningen till havs, utan endast om en utredning och diskussioner. Ett slutligt (?) beslut om dumpning har bara delegerats till framtida beslutsfattare.
På samma sätt som dumpade miljögifter har en tendens att dyka upp igen, brukar också vaga formuleringar i beslutsprotokoll ploppa upp efter några år. Det finns säkert en vilja att gå in för en miljövänligare lösning, men dumpningsfrågan i Åbo är inte löst, inte på långt när.
Samtidigt så får privatpersoner inte dumpa muddermassor hur som helst. Borde även gälla städer och kommuner. Låter mer som mutor och korruption trots att det sägs att Finland är nästan fritt från korruption. Skitprat är vad det är. OK, det är knappt någon korruption på låg nivå men på högre nivå så är det vanligt.
Vad kan mna som vanlig medborgare göra för att hindra att skattepengar används till att förstöra miljön och vattnet? Måsta man muddra vid sin brygga, frakta muddermassorna och dumpa dem utanför stadshuset eller på politikernas mark eller över deras bilar?