Du väljer sådär och jag väljer såhär (och det är vår natur)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Började tänka på stora frågor, som på människan och hennes legitimitet på jorden.
Det är ett tänkande med förhinder. Ett av spåren stannade vid mig själv och en marsipangris, en av de många jag åt upp som barn vid juletid.
Det är en bild av njutning som är lätt att ta till sig. Människans mål och mening är att förenas med sina drömmars marsipangris. Och sluka den.
Det skulle på sitt vis vara i linje med det vi lärde oss under skoltiden, att tänka snabba tankar om människans natur.
Inte vad vi har gemensamt, utan hurudana vi är, uppenbarligen. Vet inte vilket som plågade mig mest, att alla är lika, givet ”av naturen”, eller att det gick så snabbt att komma fram till det.
Vara snabbtänkt eller tänka efter, båda är bra. Man kan i andanom höra de uttjatade inledningarna, modell jobbets kickoff inför hösten: ”När vi levde på savannen samlade en av oss rötter och funderade om de gick att äta och en annan slog ihjäl ett djur med en käpp … båda behövdes!
Nu längtar man nästan tillbaka till tiden när det ordnades kickoff med kramar och förfriskningar, men då det begav sig tänkte man att nån av de där jädrans rötterna kunde ha fått vara ordentligt giftig, så hade vi sluppit höra de söndertuggande föredragen.
Av naturen – lätt att säga, svårt att argumentera. Är människan giftig av naturen? Med Twitter i ryggen kan man lätt tro att det är bevisat.
Men om alla med tangentbord kan vara sin egen satiriker måste någon väl kunna göra det motsatta, hejda flödet och tänka l å n g s a m m a r e.
Stundens frälsning: en bok producerad av Labbet, en förening till för att ”främja ny dramatik och nyskapande gestaltning inom finlandssvensk teater” landar hos mig. Den innehåller några pjästexter, bland annat ”Den andra naturen” av Pipsa Lonka.
Pjäsen hade premiär på Viirus för två och ett halvt år sedan. Det känns som en förlust att ha missat scenversionen, men man får ut mycket av att läsa texten. Scenanvisningarna är tydliga och litterärt utformade.
Pjäsen vill ge ett perspektiv på människan som art. Ett delikat uppdrag – men väl lämpat för teatern som jobbar med åskådlighet. En återkommande scen är människor som rör sig längs ett rullband, i slutet av det ramlar de ihop, dör som slaktdjur.
En sådan bild har dramatikern också haft i minnet. I förordet skriver hon: ”Jag har varit på ett slakteri en gång. Under en vinter har jag skött dessa namnlösa djur som står tätt intill varandra i en främmande fålla. Jag följer stumt hur de här fåren ett efter ett går till rullbandet och dör. […]Jag är ännu där, i den där stundens och platsens tystnad, skräck, stumhet, obegriplighet.”
Dramat vrider långsamt linsen så att vi, som en aning, kan se oss ur djurets perspektiv, djuret som blir vår mat, djuret som dör som en del av en lek, djuret som utnämnts till husdjur och kamrat.
Det är sorgligt, känslosamt, tankeväckande.
En scen beskriver en präst som välsignar köttdisken, de döda(de) som ligger där. I en annan scen skriker en restauranggäst högt var gång en annans bestick närmar sig biffen.
Oberoende om vi accepterar köttätande eller inte måste vi förhålla oss till detta, att vi relaterar till andra arter. Utan dem skulle vi inte existera.
Men vad menas med ”den andra naturen”? Med den menas vanan, likgiltigheten som klär ut sig till frihet: ”Du väljer sådär, jag väljer såhär, det är privat och det ska andra inte blanda sig i.”
Den som har den repliken kallas Familjeöverhuvudet, upptagen i rollistan som inkluderar alla levande jämlikt, också larven, hästen och en fisk.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.