Dramatiska dagar i Åbo för 100 år sedan
”Frihetsdagen”. Organiserade arbetare firar den så kallade ”Frihetsdagen” i Åbo 29.3.1917. Foto ur boken: Åbo museicentral
I länsstolen i farfars knä efter middagen fick Anders Gardberg som liten höra spännande historier.
En av dem handlade om hur farfar, Åbobon Carl-Rudolf Gardberg, som nittonåring i januari 1918 var en av 450 vita som marscherade över bräcklig is från Nystad till Åland. I hälarna hade de tusen röda, som var ute efter hämnd. På Åland väntade ryssarna.
– Isen knakade under dem, det var snöstorm och farfar hade vatten till knäna. Kompanichefen föll i en vak och hästar gick ner sig.
– Det var ett under att de överlevde, flikar Annvi Gardberg in.
Småkusinerna Annvi Gardberg, redaktör vid Yle, och Anders Gardberg, överste i reserven, har tillsammans med historikern Aapo Roselius skrivit boken ”Över branten – Bröder i krig 1917–1918” som utkommer i slutet av januari. Boken handlar om de dramatiska dagarna i Åbo före och under inbördeskriget 1918 och bygger bland annat på deras farfäder Carl-Rudolfs och John Gardbergs detaljerade dagböcker.
– Carl-Rudolf skrev nästan reportage i sina dagböcker, medan den tredje brodern Gustav Gardberg ritade pilar och kartor över var han hade varit med och stridit mot de röda. Den nästäldsta brodern Johns dagbok från 1918 slutade mitt i, kanske för att det pågående inbördeskriget berörde honom så illa. Han var på Åland för att strida mot ryssarna, men plötsligt skulle han också strida mot egna, när dit kom flera hundra röda. De röda som sedan togs tillfånga arkebuserades, säger Annvi Gardberg.
Hon säger att man i Carl-Rudolfs dagböcker från 1917 märker hur han radikaliseras.
– Han blev argare och argare på ryssarna, de röda och på arbetarna, som bland annat strejkade också vid fadern Rudolf Gardbergs sötsaksfabrik Hellas i Kärsämäki.
– Ändå hade Rudolf frivilligt gett arbetarna 8 timmars arbetsdag, säger Anders Gardberg.
Strejkerna begränsade vardagen för Carl-Rudolf och hans syskon. Elen stängdes av, det var oroligt på gatorna och han kunde inte träffa sin flickvän. Han häktades av strejkmilis i maj 1917.
Författarna. Historikern Aapo Roselius, Yle-redaktören Annvi Gardberg och Anders Gardberg, överste i reserven, har tillsammans skrivit boken ”Över branten- Bröder i krig 1917-1918”. Pressbild
Boktiteln ”Över branten” kommer från ett citat av honom hösten 1917, då han skrev att han var rädd för ett blodigt medborgarkrig. Under kriget skrev han om inbördeskrig eller brödrakrig. Efteråt kallade han det frihetskrig.
Som gammal tog han avstånd från arkebuseringarna av de röda och skrev bland annat att något sådant aldrig kan accepteras.
När den tredje brodern Gustav fyllde 17 år hade han redan lämnat föräldrarna i Åbo och anslutit sig till de vita i Nystadskåren. Han hade faderns stöd, men mamman var helt i från sig.
– Han var ganska sorglös och såg kriget som ett äventyr. När han tog sig till Nystad via Kankas gård i Masku i slutet av januari 1918 och baron Aminoff frågade honom om han skulle ut och dö nu, blev han förvånad. Så hade han inte tänkt på saken.
Nittonåringen Carl-Rudolf oroade sig dock för vad som skulle hända om han stupade.
– Delvis var det grupptryck som fick bröderna att ge sig i väg för att strida med de vita, säger Anders Gardberg.
På ett par timmar hade abiturientklassen beslutat att alla i klassen skulle ut i kriget. De lämnade Åbo två och två för att inte väcka misstankar hos de röda. Tre unga män från Åbo blev skjutna på väg till Nystad, en av dem var klasskamrat till ett par av bröderna Gardberg.
Nystadskåren omringade arbetarföreningens hus i Vemo under en pågående fest med både barn och kvinnor i publiken efter rykten om att de röda hade vapen där. Två personer dog och flera sårades. Vapenryktet var falskt, de röda var rasande och tusen rödgardister, också från Helsingfors, började ta sig mot Nystad.
De vita var egentligen på väg mot Österbotten men enligt ryktena gick det inte att ta sig dit, eftersom det fanns röda på vägen. De vita var rädda för stryk och såg ingen annan utväg än att ge sig västerut, ut på isarna mot Åland, där det fanns ryska trupper. Striderna på Åland blev både blodiga och kaotiska. Få hade militär utbildning och kunde överhuvudtaget hantera vapen.
Efter ett vapenstillestånd, som förhandlades fram på svenskt initiativ, transporterades Nystadskåren via Sverige småningom till Österbotten, därifrån de genast skickades till fronten norr om Tammerfors.
Boken bygger också på brev och andra texter av den röda bibliotekarien Allan Wallenius, som liksom Gardberg radikaliserades, men blev allt mer röd och revolutionär. I januari 1918 hade han anslutit sig till revolutionskommittén i Åbo. Hans borgerliga bekanta hade slutat hälsa på honom.
– Här uppe i gamla huvudbiblioteket satt han när han i mars 1917 såg att Dombron var full av röda fanor, säger Annvi Gardberg och pekar mot ett fönster ovanför bibliotekets ingång.
Wallenius rusade ut för att ansluta sig till demonstranterna på bron och antagligen var han också med när de röda tog över Finlands bank i Åbo den 29 januari 1918.
Hans brev till fästmön Alice Rosenblad på Åland användes bland annat som bevismaterial i en domstol för statsförbrytelse efter inbördeskriget mot den röda aktivisten Gunnar Mörn, som dömdes till döden på grund av uppvigling i sina tidningsartiklar.
– När den vita Nystadskåren, där bröderna Gardberg deltog, kom till Åland sattes röda, som Alice Rosenblad, i husarrest. Hon låstes in i en folkskola, där källaren var full av ryskt krut och hennes brev av Allan beslagtogs.
Wallenius brev publicerades först på Åland, men också i Åbo Underrättelser och kommenterades kritiskt av tidningens dåvarande chefredaktör Ernst von Wendt.
– Medan Allans bror Paul Wallenius, som hade fått jägarutbildning i Tyskland, sågs som en hjälte när han stupade för de vita, skrevs det mycket fult om Allan, som hade flytt från Finland, säger Annvi Gardberg.
Efter februarirevolutionen 1917 upphörde den mycket strikta censur som hade rått i Finland. Efter det fick tidningarna skriva vad som helst och det gjorde de också, säger hon.
– Man skrev allt hätskare. Under valkampanjen hösten 1917 var retoriken alldels förfärlig och man började till exempel använda uttryck som slaktare om de vita skyddskårerna. Bägge sidor smutskastade varandra.
– En parallell till i dag är att människor också då höll sig i sina egna mediebubblor. Arbetarna läste tidningar som Työmies och Arbetet, medan borgarna läste Hufvudstadsbladet, Åbo Underrättelser, Päivälehti och Uusi Suomi. Tidningarna beskrev samma händelser helt från motsatta synvinklar, säger Anders Gardberg.
Ett exempel var skotten i Mommila då Alfred Kordelin mördades. I de rödas tidningar beskrevs han som en vapengömmande slaktare och Arbetet nämnde inte ens att något mord hade begåtts.
– Men vi har ett annat samhälle nu, med en fungerande ordningsmakt och ett fungerande rättssystem. Då rådde kaos, nödår och hunger. Det fanns inte förtroende för polisen och ingen egen militär, utan bara medborgargarden som allt mer bekämpade varandra i stället för att upprätthålla ordningen, säger Annvi Gardberg.
Kort persongalleri:
Allan Wallenius: En av bokens huvudpersoner. Röd bibliotekarie, poet, socialist, bolsjevik, revolutionär.
Paul Wallenius: Hans bror. Utbildar sig till jägare i Tyskland. Stupade som vit hjälte.
Alice Rosenblad: Allans fästmö. Sattes i husarrest på Åland av de vita. Fick sina brev beslagtagna.
Carl-Rudolf Gardberg: En annan av huvudpersonerna. Vit borgarson, gymnasist. Gick ut i kriget som 19-åring. Äldst av bröderna Gardberg. Farfar till Anders Gardberg.
John Gardberg: Carl-Rudolfs yngre bror, 18 år när inbördeskriget bryter ut. Farfar till Annvi Gardberg.
Gustav Gardberg: Lillebror till Carl-Rudolf och John. Fyllde 17 år under kriget.
Rudolf Gardberg: Bröderna Gardbergs far. Fabrikör vid Hellas sötsaksfabrik i Kärsämäki med flera affärer i Åbo. Hade sex söner och en dotter.
Författarna Annvi Gardberg och Anders Gardberg föreläser om Åbobröder i krig tisdag den 13 februari klockan 18 på Åbo svenska Arbis. På Twitter finns de på @overbranten.
Här kan du läsa vad tre forskare anser om försoningsarbetet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.