Donner-biografi: Bibliotekarien går på jakt efter en kameleont
Foto: Pressbild
”Jörn Donner, kuinka te kehtaatte” (Jörn Donner, hur täcks ni) är inte så mycket en regelrätt biografi som ett ingående kommenterat porträtt av en författare, rapportör och filmregissör och mycket annat.
Jörn Donner (1933-2020) är ett slags samtalspartner och något av idol för Kai Ekholm, som går igenom Donners extremt produktiva liv.
Ekholm själv är en garvad och belönad fackboksförfattare som specialiserat sig på ämnen som censur tryckfrihet. Han har också skrivit deckare.
Ekholm blev också känd för att han satte sig upp mot nedskärningarna inom universitetsvärlden och särskilt hur de skulle drabba Nationalbiblioteket där han var överbibliotekarie fram till 2018. Han är produktiv och stridbar – som Jörn Donner.
Donner själv har sagt att ingen kan skriva hans biografi, ingen är tillräckligt beläst och bildad.
Man kan förstå att Ekholm hade svårt att motstå en sådan utmaning. Huvudintresset i boken ligger på den litterära produktionen och Ekholm är en noggrann och sträng läsare.
Högt upp rankas Donners ”världsböcker” de som började med ”Rapport från Berlin” (1958) och fortsatte med ”Rapport från Donau” (1962) och ”Världsboken” (1968). Den utgivningen flätades samman med böcker om Finland och om Helsingfors. ”Nya boken om vårt land” utkom 1967 och samma år på finska. De är böcker som har kvar sin skarpsyn och fräschör, de har inspirerat Donner själv till återbesök och nya böcker.
Romansviten om släkten Anders och dess affärer och kärlekar ger Ekholm mindre för. Att den är ojämn och ibland liksom förströdd är många redan överens om. Men i personskildringen finns också en sorgsen underström som inte bara är romantiserande utan ett uttryck för att vara i osynk med tiden (och sitt eget liv, kanske), antingen före eller efter.
Sådant litterärt psykologiserande ger sig Ekholm inte in i, han går ut på jakt efter den Donner som är inarbetat varumärke och samtidigt en kameleont.
I inledningen säger han att det är lätt att som skribent gå in i samma sorglöshet. Och:”En vän till mig rekommenderade att jag skulle shejva manuset på de värsta donnerismerna. Han hade rätt i det, men jag har ändå inte velat censurera något.”
Där presenterar han samtidigt sin stil, slängig och med ett raljant anspråk på oemotsäglighet. Som hos Donner.
Men stilen döljer inte att Ekholm är påläst. Han har tagit sig igenom den litterära produktionen och massor av det som publicerats i tidningar i Sverige och i Finland, det är som ultralöpning, säger han.
Han har också satt sig in i Donners tid som affärsman, i hans karriär som kommun- och rikspolitiker och refererar det, det ena gick på tok, det andra ganska bra, i synnerhet som han kunde byta parti flera gånger.
Donners filmarbete ger han sig inte i kast med, men rör vid Svenska Filminstitutet och tiden där, som kan vara obekant för en yngre finsk publik. Han skissar vänskapen med Ingmar Bergman, en vänskap som till slut visar sig vara en instrumentell vänskap från Bergmans sida. Så ser den ut här.
Ekholm väjer för det mesta för den vuxne Donners privatliv, såvitt det inte kommer fram i böckerna. Det händer ju, men det greppet betyder att det är ganska glest med kvinnor som självständiga aktörer i biografin. Och kapitlet om kvinnor som varit arbetskamrater är riktigt kort.
Ganska länge får man i skildringen av damsidan nöja sig med omnämnandet av Armi Ratia, som ju brukar tillskrivas sentensen om att man ska akta sig för att ta saker på allvar, allra minst sig själv, något som den offentlige Donner också sagts leva efter.
Vad det riktigt betyder är det inte meningen att man ska stanna upp inför, Ekholm gör det inte heller.
Men inget tyder på att män, framgångsrika inom konst och politik under sent 1900-tal, inte skulle ta bilden av sig själva på största allvar, de bara sa något annat.
Politiken och konsten i Finland var också under sent 1900-tal ganska långt en manlig affär med mycket inbördes beundran. Och knivskarp konkurrens.
Redskapen kunde variera. Kai Ekholm skissar kontrasten mellan Jörn Donner och Matti Klinge, den senare är en produkt av akademisk noggrannhet, god uppfostran och smak, medan den förre väljer allt annat än det.
Det folkliga Finland uppskattade mer det donnerska, som att gå i Ecco-skor på presidentens bal och lämna prenikorna hemma.
Sådant får plats i Ekholms bok, men huvudvikten är vid böckerna. Han lyfter också upp dem Donner skrivit om sin släkt, särskilt den om fadern Kai Donner. Verket om Diktonius får också ta plats, liksom Mannerheimboken, som båda är från 2000-talet då produktiviteten bara fortsatte. De sistnämnda får kritik för att de struntar i källhänvisningar. Det är en del av varumärket, tänker sig Ekholm.
Så kan man också se på den drygt tusensidiga ”Mammuten” (2013) som Ekholm karaktäriserar som en generös självbiografi (när den är som bäst), som en hög strimlad litteratur, avskriven av en schizofren bibliotekarie (som sämst), eller som en misantropisk krönika, en show.
När man kommer till slutkapitlen inser man att boken också är skriven som en motvikt mot twitter- och kvällstidningsvärlden, där läsningen förlorat sin betydelse som intellektuell verksamhet. Det är också i läsningen och böckerna och biblioteket som Ekholm och Donner möts på allvar. Donners verk borde digitaliseras, säger han. De tillhör ju vårt historiska och intellektuella varv.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.