Teaterrecension: Diskussionen medan vi väntar
Väntan. Det är essensen i Becketts ”Godot” och också i Turun Yliopplilasteatteris ”Odottaessa”, som skådespelarna och regissören Janne Pikka åstadkommit efter förbudet att gestalta luffarna med kvinnliga skådespelare. Scenen påminner om Becketts, men pjäsens ton är en annan.
Odottaessa
Manus: Janne Pikka och skådespelarna
Regi: Janne Pikka
Visuell design: Jouni Kuru
Dräkter: Noora Happonen
I rollerna: Nuppu Ervasti, Elisa Kinnunen, Eeva Mäkinen, Mikko Peltotupa, Ennu Leiwo
Föreställningar på Turun Ylioppilasteatteri 24.3–7.4.
Det vara bara en vecka till premiären för Turun Ylioppilasteatteris ”I väntan på Godot” när man fick bud om att Samuel Becketts arvtagare och intressebevakare motsatte sig en föreställning där luffarna spelades av kvinnor.
Pjäsförfattaren lär själv en gång ha sagt att man ju inte trovärdigt kan springa ut och pinka hela tiden om man inte har problem med prostatan. Underförstått: man måste ha en sån för att kunna föreställa sig det. Att man på 2000-talet skulle ta det så bokstavligt att man skulle kräva att vissa roller måste spelas av ett visst kön verkar mest som att vilja sätta krokben för skådespelarkonsten.
Många av oss vet också att Godot har spelats utan hänsyn till kön i castingen – jag har själv sett en uppsättning som uppenbarligen gick under bevakningsradarn. När TYT fick ultimatum – ändra i rollbesättningen eller lägg ner! – gjorde de i stället sin egen pjäs, där de processade lärdomarna, både beträffande det sceniska samspelet de jobbat fram under repetitionerna och chocken i att avvisas.
Resultatet är en pjäs som heter ”Odottaessa” (Medan vi väntar). Scenbilden med det karaktäristiska trädet finns kvar. Kvar finns också två luffarlika gestalter, nu heter de Voitto och Taisto. Namnen är välfunna, tillåter både lek och manifest: ”ei Voittoa ilman Taistoa!” (ingen Seger utan Kamp!).
I samspelet mellan huvudkaraktärerna är det ofta själva hållningen som avgör. Nuppu Ervastis Voitto är kraftfullt utåtriktad, en självsäker pratkvarn, medan Elisa Kinnunens Taisto ibland sjunker ihop som om luften gått ur. Och Taisto kämpar ur underläge, han har till exempel bara en känga när han kämpar sig upp ur diket i pjäsens inledning.
Ytterligare en sko dyker upp innan föreställningen är slut, men paret är så omaka som nånsin luffarduon. Slavdrivaren och hans träl får också tillträde i ”Odottaessa”, i form av Anna (Eeva Mäkinen), som söker aktörer till sin cirkus, och Onnimanni (Mikko Peltotupa), ständigt kopplad i ett långt rep också här.
Alla hugade duger dock inte. Man måste ha en hatt för att få vara med. Och hattarna sitter högt uppe i trädet. Pjäsens inre rörelse beskriver hur man tar sig fram till punkten där man kan agera igen – för dem som känner till bakgrunden blir det helt klart.
Men också utan den kunskapen blir pjäsen en helhet. Den leker med sin förlaga, ibland lite hårdhänt. In kommer till slut en vitklädd gestalt (Ennu Leiwo) som har en rad uppnosiga repliker, men också serverar den profetiska siffran 42. Så många år måste man vänta tills Becketts text är upphovsrättsfri.
I diskussionen som följde på långfredagens föreställning tangerades skillnaden i dramatikerns och i regissörens insatser för en föreställning. Becketts text får inte bearbetas, men regissören måste kunna tolka den, det kan inget kontrakt förhindra.
I samtalet deltog regissören Janne Pikka och därtill Jenni Korpela och Pauliina Talikka, som också regisserat föreställningar det blåst kring, av ytligt sett liknande orsaker, eller helt andra. De gångerna var det en publik som inte nödvändigtvis sett föreställningarna, som reagerade.
I ”Messias” (regisserad av Korpela 2017) innehades huvudrollen av en kvinna, det stack i ögonen. ”Hellyys” (”Ömheten” av Jonas Gardell, 1989) som skildrar en kärlekshistoria mellan unga män under ett 80-tal då aidsepidemin krockar med en tafatt okunskap och regisserades i en minnesvärt sensitiv version av Pauliina Talikka 2016, blev också föremål för diskussion.
De som reagerade har inte främst varit de som köpt biljetter. Det var normbrottet man gick igång på, inte föreställningen. Den attityden når inte Becketts ”Godot”, eftersom dess stoff och mening inte lockar till entydighet. Det goda rabaldret haft med sig syntes i alla fall i att salongen under diskussionen efter fredagsföreställningen var så gott som fullsatt.
Och efter att ha sett ”Odottaessa” tänker jag att pjäsen faktiskt understryker Becketts ursprungliga luffares belägenhet. De kommer ju aldrig riktigt till skott, och nu hittade man ännu en otäckt tydlig infallsvinkel på denna sits.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.