Diskrimineringen blir en gåva om du formulerar den rätt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att få något som är diskriminerande att verka som en tjänst är inte svårt, det gäller bara att formulera sig rätt. Extra behändigt går det om den som uttalar sig redan är en auktoritet.
Det här har jag tänkt mycket på sedan det vinnande bidraget för Åbos nya salutorg offentliggjordes.
Modellbilderna för hur torget ska komma att se ut visar en modern, elegant och fräsch stadsmiljö. Jag tycker skridskobanan är rolig och visst är det vackert med körsbärsträd och lite mysigt att den omkringliggande skärgården inkluderats.
Det som förbluffar mig är torgets beläggning. Här ska man använda sig av de gamla stenarna som tidigare täckte torget och som Åboborna så väl känner till. En idé som jag medger att jag först charmades av. Vem tycker inte om mysiga gamla stenar liksom?
Den här initiala ivern gick emellertid snabbt om då jag läste vidare och fick reda på att den gamla stenbeläggningen ska avbrytas av två släta diagonala promenadstråk som ska korsa torget.
Då kom jag plötsligt ihåg vem som inte tycker om mysiga (läs: ojämna) gamla stenar: de personer som är vid behov av någon typ av rörelsehjälpmedel.
När arbetsgruppen Sigge-Valoa-Loci som ligger bakom vinnarbidraget presenterar det nya torget lyfter de fram hur de två promenadstråken är lätta att ta sig fram längs även om man använder sig av någon from av hjälpmedel.
En fin tanke eller hur? Men hur blir det med resten av torget, de delar av det där torghandeln äger rum det vill säga? Visst kan människor med rörelsehinder nu korsa torget obehindrat, men hur blir det när de ska handla där?
I och med att man förstått att marknadsföra promenadstråken som tillgängliga antyder man att resten av torget förblir otillgängligt. Här har man alltså medvetet fattat beslutet att göra delar av torget svårt att röra sig på för vissa Åbobor.
Att man från stadens och arbetsgruppens sida presenterar de här två stråken som något fint och innovativt är enligt mig rätt ful maktanvändning.
Nu ska de personer som använder sig av rörelsehjälpmedel alltså vara tacksamma för att de får tillgång till en fjärdedel av torget. Den fjärdedelen där man inte kan köpa jordgubbar.
Och varför är det? Jo för att de mysiga gamla stenarna värderas högre än tillgängligheten.
Visst är det fint då historien ges en plats i nutiden och visst är det charmigt med gamla stenar, men allra charmigast är det nog ändå om vi strävar efter att ge alla samma möjligheter att röra sig i centrum.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.