Diplomatins hierarkier och manslivets stora ensamhet
Sarkasmer mer än satir. Tapani Suominens roman om ambassadlivet handlar om maktens hierarkier, men också om en ensam finländsk man.
Sista vintern på ambassaden
av Tapani Suominen
Översättning: Tuva Korsström
Omslagsbild: Peik Stenberg
Litorale, 2017
333 s
Den kongeniala omslagsbilden som pryder Tapani Suominens ”Sista vintern på ambassaden” (originalets titel: ”Virastomestarin talvi”) är gjord av Peik Stenberg visar en finskflaggad byggnad som ser ointaglig ut. Mot den stretar en ensam man, kastar en skugga på marken som verkar idel ökensand. I fokus finns en svart Mercedes, ett omistligt attribut och verktyg inom diplomatin.
Mannen, som verkar lite trött, liknar Topi Kalliokoski, huvudperson och berättare i romanen. Han har jobbat inom utrikesförvaltningen i hela sitt liv och nu är han stationerad på Finlands ambassad i Stockholm och på väg ut i friheten. Pensionen väntar.
Topi Kalliokoskis position är vaktmästarens. Det är en prestigefylld roll och samtidigt en osynlighetskappa. Han har sett ambassadpersonal på alla nivåer komma och gå. Hans inställning är engagerat distanserad, som alla berättare som har något att avslöja bör vara. Nu, under hans sista år, bränner det till. Ny ambassadör blir Lauri Stolt, alias Lasse, gammal skolkamrat till Topi – och en mobbare av rang.
Tapani Suominen har själv bakom sig en tid som kulturråd på ambassaden i Stockholm, så han har haft en viss insyn i diplomatkulturen. Men ”Sista vintern på ambassaden” är ingen nyckelroman. Den är snarare en satir över en konservativ institution, en hermetiskt hierarkisk miljö. Herr-metisk, hade jag sånär skrivit, för fastän ambassaden har anställt kvinnor har modellen för excellensen i princip varit en man.
Romanen arbetar med två olika slags tillbakablickar, dels de som flimrar förbi på nuplanet, minnen från ett långt arbetsliv med mer eller mindre minnesvärda utlandskommenderingar, dels inflikade partier som handlar om Topis uppväxt i östra Finland, i Vuoksenniska. Han svär på att aldrig återvända dit, men gör ett återbesök för att organisera avyttringen av föräldrahemmet. Samtidigt träffar han sin syster, som han inte heller haft någon kontakt med.
På ett plan kan ”Sista vintern på ambassaden” läsas som en studie i mansliv. Den finländska varianten är bevisligen en ganska ensam historia. Kompisar finns ett fåtal, man kan bada bastu med dem. Ett förhållande med (en gift) kvinna ger ett nödvändigt livsinnehåll, tills det utan förvarning rinner ut i sanden. Livet blir ett slags stoicismens diplomati på det personliga planet.
Men Topi är också bildad som få, han kan språk, han är beläst. Han kan fixa trasiga ledningar, han är en god lyssnare, han är kvinnornas favorit. Han är hederlig och har en viss humor, han har en del bittra erfarenheter i barndomen. Han har nästan allt som behövs för att vara en idealisk finländsk berättelsehjälte. Han är anspråkslös på ett ganska anspråksfullt sätt.
Man tycker ganska bra om Topi, och man tycker bättre om honom när man inser att också han har sina blinda fläckar. Det är snarast tempot i berättelsen (ibland går det summerande fort, ibland långsamt) som får en att känna att sådana finns. Synvinkeln är hela tiden Topis, han väljer vad som berättas.
Dialogen mellan de ambassadanställda kan vara trivial och mördande tråkig, frustration är en ständigt underliggande känsla. Det finns en avgrund mellan personalen som utför allt det konkret praktiska, och de som är de utvalda representanterna. Kollisionerna kan vara underhållande, som när ministrar kommer på besök, eller när ambassaden ordnar festligheter och ingen fattar att man ska konversera kungen.
Det finns lite av Molièresatir i beskrivningen av de (dum)dryga potentaterna. Men satiren bryr sig lika lite om att löpa linan ut, som Topi Koskikallio att göra den karriär han haft vissa förutsättningar för. Han var ju minst lika smart som Kaarina, en gammal flax från studietiden, som senare blev Finlands första kvinnliga president. Han var lika fiffig som den slarvigt klädda socialdemokraten som blev utrikesminister.
Topis röst blir vass när han får sagt det som behövs om sanningshalten i genren ambassadörsmemoarer. Insatta kan säkert veta vilka som menas specifikt. Romanen har liksom små speglar insatta här och där, som kastar solkatter på verkliga händelser och personer.
Men romanen ska läsas som fiktion, fiktionen är bäst skickad att peka ut det representativa. Ett sarkastiskt tonfall, inte utan värme, bär hela skildringen. Och fastän man saknar en mer markerad uppgörelse mellan Lauri Stolt och Topi Koskikallio än vad romanen vill stå till tjänst med, är det den tonen man faller för.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.