Dilemmat efter Wallin
Det är för tidigt att summera Stefan Wallins politiska karriär, av den enkla anledningen att han själv inte vill göra det.
På kolumnplats i gårdagens ÅU meddelade Wallin att han inte ställer upp i nästa års riksdagsval i Egentliga Finlands valkrets.
Man behöver inte ens läsa mellan raderna för att begripa att beslutet gäller uttryckligen den valkretsen och, sannolikt, det riksdagsvalet.
Wallin utesluter inte att den politiska karriären kan fortsätta ”i andra sammanhang.”
Med andra ord: Wallin är på väg bort från Åbo. Det betyder att andra valkretsar är med i leken. Helt säkert överväger han att ställa upp i EU-valet.
Det här är spekulationer. Tiden får utvisa om Wallins politiska karriär får en fortsättning eller om det efter riksdagsvalet 2019 är dags att sammanfatta den.
En sak är trots allt klar: Wallin har under åren som ministermedarbetare, statssekreterare, miljöminister, kultur- och idrottsminister, försvarsminister och partiordförande skapat ett nätverk som varit guld värt, inte minst för den åboländska skärgården.
Nu måste SFP hitta en kandidat som kan fortsätta hans arbete och skapa nya nätverk.
Vem är denna kandidat? Hur ska SFP tänka när hen vaskas fram? Vilka är över huvud taget förutsättningarna att få en SFP:are från valkretsen invald i riksdagen?
Wallin gör helt rätt i att i god tid meddela om sina avsikter, inte minst eftersom svaren på de här frågorna visar att SFP i Egentliga Finland är i den svåra situation som uppstår när status quo upphör.
Sandra Bergqvist, Nagubo och sakkunnig på Kommunförbundet, säger att hon ställer sig till förfogande i riksdagsvalet om partiet så vill.
Ida Schauman, fullmäktigeledamot i Åbo och stadsstyrelsemedlem, och Nicke Wulff, fullmäktigegruppordförande i Åbo, säger att de överväger en kandidatur (läs mera här).
Bergqvist, som har erfarenhet av kommunalpolitiken i Pargas, är ett starkt namn i skärgården.
I valet 2015 samlade SFP drygt 1 900 röster i Kimitoöns kommun och kring 3 800 röster i Pargas. Det finns potential till ett större väljarstöd, för i Åboland tappade SFP närmare 700 röster jämfört med valet 2011.
De som säger att det krävs erfarenhet av och sakkunskap om skärgården för att stödet ska mobiliseras kommer att hålla Bergqvist för SFP:s starkaste kort.
De som försöker övertyga Ida Schauman att ställa upp i valet kommer att hänvisa till att hon i valet 2015, när hon var SFP:s andra kandidat vid sidan om Wallin, fick över 1 750 röster i Åbo.
Också Schauman känner till skärgårdens förutsättningar. Valkampanjen 2015 gav henne över 1 000 röster sammanlagt i Kimitoöns kommun och Pargas.
Cygnaeus skolas rektor Nicke Wulff har snabbt kommit högt inom partiet men av de två är det trots allt Schauman som, med sin långa karriär inom SFP, av många upplevts som Wallins efterträdare.
Om Wulff ställer upp men inte Schauman skulle det vara en överraskande divergens från hennes politiska kurva.
Wulff kan dessutom ses som namnstark nog för att splittra rösterna på ett sätt som inte gynnar partiet.
Utmaningen för SFP består i den här balansakten: man ska vända sig mot en så bred väljarkår som möjligt. Fler kandidater förbättrar de chanserna. Samtidigt måste en stor del av rösterna som möjligt styras till en eller två kandidater.
I valet 2015, när SFP var i valförbund med Samlingspartiet, var Saara-Sofia Sirén sista invalda samlingspartist med 4 625 röster. Det talet kan fungera som ett bra riktmärke.
För vare sig SFP går in för två eller flera kandidater är det klart att riksdagsvalet genomförs i valförbund, som man gjort under de tre senaste valen. Ett litet parti som förlorat sin fixstjärna kan inget annat.
Sten på bördan för SFP är att i Åbo finns andra fixstjärnor som kan locka svenska väljare (läs Li Andersson) och partier som ligger tillräckligt nära SFP för att vara alternativ (läs Samlingspartiet och De gröna).
Trängda lägen brukar vara SFP:s bästa valstrategi. Det vill säga att om en plats står på spel så mobiliserar sig väljarna och tryggar den finlandssvenska representationen.
Det är mycket möjligt att så sker även i nästa val, som skedde när Wallin förvaltade Jan-Erik Enestams mandat.
Situationerna är trots allt inte helt jämförbara. Wallin var ett välkänt namn med en gedigen erfarenhet – inklusive ett miljöministeruppdrag – när han valdes in 2007.
Ingen av de tre namnen ovan kommer i närheten av den Cv:n.
Det här är inget oöverkomligt hinder – att vara för erfaren kan i sig vara ett hinder ibland – men det understryker att ingen ska låta sig luras att tro att ord som ”tronarvinge” på riktigt har någon plats i politiken.
Varje val måste vinnas på nytt, men för att komma ens dit måste man vinna en första gång.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.