Diktatorerna ser ingen framtid
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under de sista dagarna av 2023 döms två ryska poeter till långa fängelsestraff för att ha läst dikter mot kriget i Ukraina. Artyom Kamardin och Yegor Shtovba får sju respektive fem och ett halvt år.
Det är groteskt och förödande och ett bevis på att Ryssland är en fullfjädrad diktatur. Samtidigt är det ett erkännande av ordens farlighet för makten.
På nätet kan man hitta ett BBC-klipp där Kamardins sambo berättar om våldet och förnedringen, också mot henne. Det kommer att hållas mot Putin i senare historieskrivning.
Bryr sig diktatorer om framtida historieböcker? De verkar inte förstå frågan. Diktatorer tror inte på en framtid utan dem själva, det är deras svaga punkt.
Vi är övertygade om att historieböcker kommer att finnas också i framtiden. Kan man få säga att historien själv har visat att det blir så? Tills vidare.
När vi stiger in i ett nytt år verkar våldet i världen accelerera brutalare än nånsin. Men jag minns också att under min livstid tog Vietnamkriget slut. Apartheidens diktatur i Sydafrika krossades. Personer som varit mig närstående följde med Hitlers fruktansvärda karriär från början till slut.
Människor jag känt citerade gärna Tegnér, Esaias Tegnér.
Offren var stora, men krigen tog slut. Människor jag känt citerade gärna Tegnér, Esaias Tegnér. Erinrar mig patoset i det: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, / det dör som en stormvind i öknen bort.”
Resten av dikten är inte lika segerviss, men modig nog. Varför rappar ingen Tegnér, han har ju rytmen, rimmen? Det måste vara för att 1800-talstiteln, ”Det eviga”, misstas som ett stillastående.
Senare generationer har föredragit mer specifika rubriker, som ”Om kriget i Vietnam”, i Göran Sonnevis epokgörande dikt om just det. ”USA:s vidriga krig” står det i en av raderna, den frasen tog plats efter det.
Dikten dyker upp ibland vårt sekel också. Den skrevs 1965. Hade glömt hur lång den var, hur den nästan mumlande, men ändå tydlig, beskriver en förtvivlan hemma framför tevenyheterna.
Sonnevi har lärt mig nästan allt, säger författaren Johannes Anyuru. Strax före jul skrev han i Aftonbladet om Gaza, hur attackerna kan liknas vid bombningarna av Hanoi och Guernica. Det är en blytung text, svår att läsa i ett enda svep.
Mellan styckena googlar jag kring bombandets historia. Gemensam nämnare är hänsynslösheten mot civila. Fast hänsynslöshet är ett för svagt ord. Tanken på att alla sorters människor dör, unga, gamla, spädbarn, har aktivt hindrats att gro. Det liknar diktatorernas tunnelseende.
Anyuru har ett annat temperament än Sara Lidman, men under hans ord hör jag också hennes röst. Letar upp hennes ”Samtal i Hanoi”, en rapportbok efter en resa i Vietnam 1965. Den har getts ut i flera utgåvor, senast 2016.
Med kännspakt träffsäker ironi skriver hon: ”I går sa de: O våra barn dör. I dag säger de: O våra barn dör. Om de också efter morgondagens bombräd säger: O våra barn dör – då frågar sig objektiva bedömare i väst hur länge de ska hålla på med denna propaganda.”
Citatet gjorde intryck när jag läste boken när jag var bara kläpp, jag hittar det direkt nu. Som ung tänkte jag att bidraget till förbättringen av världen gick genom att läsa alla viktiga böcker och berätta vidare. Det har varit svårt att hinna med.
Men rösterna upprätthåller modet. Lidman skulle ha fyllt hundra i fjol. Hennes böcker får nya upplagor. För att det fria ordet finns, för att romaner om enskilda öden under andra krävande tider är livsviktiga.
Anyurus text om Gaza har en scen jag inte glömmer. Den visar inte direkt förödelsen, utan är en blixtbild av en i den extremt utsatta sjukhuspersonalen som kommer ut på gatan sträcker upp händerna mot regnet utanför, för att hen ”för en kort stund vill vidröra något annat”.
Vi kan föreställa oss lite av detta något. Och den som inte kan får läsa på.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.