Ann-Christine Snickars 11.10.2023 05:00

När ett förlag kallar till tävling för ljudboksmanus är främsta dragplåstret att boken, om den vinner, blir inläst av Alma Pöysti. I sanning: det vore upplyftande att höra något man skrivit göras inbjudande av Pöystis röst.

Då får man följa instruktionerna. Manuset bör ha viss finlandssvensk förankring, karaktärerna ska vara tydliga, det ska finnas driv och spänning. Seger innebär också ett förskott till författaren. Lite pengar, förlaget använder inte ens ordet ”pris”.

Så ser det ut. Det berättar också om att vi gått in i en tid där utgivningen bestäms av vad förlagen på förhand tänkt ut, av nischer och strategier. Ibland skymmer böckerna litteraturen.

Marknaden är nu, den struntar i perspektiv. Men i fjol hade jag möjlighet att på podieplats på bokmässan fråga om vad som gör att en författare glöms bort medan en annan stannar kvar i tid och medvetande. Svaret kom prompt av Agneta Rahikainen: En författare behöver någon som talar för sig!

I annat fall kan hen ätas upp av glömskan. Tills vidare finns personer som för litteraturens talan. Det finns kritiker som tar sitt uppdrag på stort allvar, också i dagpress. Det finns ärevördiga instanser som arkiverar manus och ger ut kritiska utgåvor av till exempel Kerstin Söderholm, som var en av de författare vi pratade om under några minuter på mässan Åbo i fjol.

Eller så kan det gå som för Larry Silván, vars dikter av en slump nådde en viss Erik Jonsson i Sverige, som inte hade någon aning om vem denna poet var. Jonsson gjorde ett ihärdigt uppspårningsarbete (hittade givetvis de postuma utgåvor som redan fanns hos oss och som gjort sig påminda ibland, som stjärnfall) och gav ut volymen ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt”, som han presenterade på poesidagarna i Åbo. Det var omtumlande att ta del.

Nu nosar jag varje dag i spalten för mina reserveringar på bibban och kollar om Kerstin Ekmans ”Min bokvärld” och Birgitta Holms ”Mnemosyne. Nio essäer om skapande” ska finnas under den högtidliga rubriken ”På väg till avhämtningsstället”. Vilka författare de talar för – och hur de gör det – är jag nyfiken på.

Den gnistrande Birgitta Holm, kritiker, litteraturprofessor, författare, föreläste en gång i Åbo. Jag lyssnade, minns det alltid. Hör de personliga minnena hemma i litteraturen? Det är en av de djärva frågorna när hon gästar ”Lundströms bokradio”. Utmanade i dag, då förlag gärna ser att sådana lyser igenom och fästs vid identifierbar person, helst författaren, som sedan kan dementera eller bejaka efter stundens krav.

Nobelpriset till Kerstin Ekman! hörde jag några ropa, och jag skulle ha gillat det, men nu gick det till Jon Fosse.

Och det gillar jag. Gillar för att allt han skrivit går på tvärs emot marknadens krav på säljbara berättelser, och för att han skrivit dramer som går emot allt man brukar kräva av pjäser, repliker som för handlingen framåt, till exempel. Pjäserna är mycket spelade, prosan läst.

Jag skriver inteomnågot, säger Fosse, använder i stället bilden av att spela ett instrument. Språket blev instrument och motiv sedan han märkte att gitarren och fiolen inte gav det han ville, med tanke på hur mycket han övade.

Ledtråden musik kan vara den bästa för den som vill börja med Fosse. Musiken är sällan beroende av förklaringar, litteraturen överöses med såna. Som försäkringar man ofta villigt tar emot. Man vill ju inte känna sig dum. Det sista hör man ofta, kring litteratur som inte berättar något avgränsat tydligt.

Fosse står över sånt, hans språkligt exakta men ändå svävande stil är oväntat inkluderande. Barmhärtig. Passar också att läsa högt. Av den får jag samma känsla som när jag var ungefär tretton, sökte efter ett ställe att fly till, hittade en dikt om en häst av Rabbe Enckell, stannade där.

Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln