Stefan Holmström 31.03.2020 05:00

Vårt samhälle verkar väldigt underligt nu. Vi har vägspärrar och ett stängt Nyland samt full cirkus i många hushåll där alla plötsligt ska vara hemma. Och så har vi alla tusentals som redan permitterats eller väntar på besked, i värsta fall om uppsägning.
I den här situationen är det kanske bra att rapportera om sådant som verkar vara ljus i tunneln.
Vad då? Jo, i Italien har nivån av antalet nya bekräftade fall av covid-19-sjukdomen förblivit oförändrad i en vecka. Förändringen efter den två veckor långa snabba uppgången är markant.
Samma försiktigt positiva signal gäller antalet som dött i sjukdomen under den senaste veckan.
Krisen är ändå ingalunda över i Italien. Antalet som insjuknar är fortsättningsvis högt, över 5 200 på söndagen. De som dör är därför också många.
Då det gäller Spanien, Tyskland och Frankrike ska man inte tippa något, eftersom viruset började spridas senare här. I Spanien är det ändå så att man nästan – men bara nästan – tror sig kunna se en början till samma stabilisering som i Italien.
Det som gjorts i Italien verkar ha bidragit till att platta ut kurvan, det mål som så ofta upprepats under de senaste veckorna.
Den stora frågan är hur lång den här utplattade kurvan blir i Italien. När börjar det gå nedåt?
En annan fråga är hur alla de som arbetar någonstans inom den italienska vården ska orka några veckor till, kanske en månad? Deras arbetsbörda måtte vara enorm.
I en kris som denna finns det många förstå-sig-påare men få som verkligen har rätt utbildning och sådan analytisk insikt att de kan försöka sig på att förstå kausalitet, orsak och verkan.
Några snabba slutsatser går det inte att dra, men det finns siffror man kan tugga på.
I Italien avlider det årligen i snitt 13 000–14 000 i sviter av säsongsinfluensa. Detta som genomsnitt under en femårsperiod.
Efter bara några dagar är de som dött i covid-19-sjukdomen i Italien redan lika många.
Här har vi frågan: Vad skulle ha hänt om de italienska myndigheterna inte hade infört alla begränsningar av rörelsefriheten? Hur skulle epidemin ha utvecklats?
Det är förstås en retorisk fråga, men de som i Italien dör i covid-19 kommer att bli många, många fler än de som brukar dö som en följd av säsongsinfluensa.
Den är inte en prognos tagen ur luften utan utgår från hur många som är sjuka, just nu, i Italien.
Det är inte konstigt om man blir stressad i bombardemanget av alla frågor. Varför rekommenderar Kina strängare åtgärder? Varför verkar Sverige gå sin egen väg? Vad händer egentligen i Ryssland?
Och: Varför agerar den finska regeringen och Institutet för hälsa och välfärd THL så som de gör? Tänk om de borde göra mer, mindre eller annorlunda.
Det är ändå lite som Pargasbon, brandmannen Johnny Strömborg sade i lördagens ÅU: Det här är vår generations förhoppningsvis enda stora kris – och då gör vi alla så gott vi kan.
Det betyder inte att vi ska undvika att vara kritiska, tvärtom. Det är viktigt att ha koll på hur allt går i en situation då allt går så förskräckligt snabbt. Som då regeringen skulle begränsa rörelsefriheten vid Nylands gräns. Processen gick fel och regeringen fick mötas på nytt.
I kriser av den här typen måste allt gå rätt. Det som är ett formfel i början av en process blir lätt en farlig tolkning, som sedan till slut utvecklas till verkligt dålig tillämpning. Då poliser och beväringar ställer sig vid en landsväg ska allt ha gått exakt rätt till. Eller då restauranger stängs och inkomsten stryps för tusentals människor.
Det som sker nu ska bevakas noga nu, likaså analyseras noga efteråt. Samtidigt är det bra att inse att det inte finns ett facit. Vi vet inte hur det hade gått om …
De relevanta svar som en dag kommer, får vi dessutom vänta länge på. Den insikten – att vi inte kan eller behöver allt än – kan vara förlösande i all den vardagsstress som också annars för det mesta kan vara tillräckligt slitsam för så många.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln