Det är en grå och kylig sommardag på ön Satava i södra Åbo. Juup står på gården till ett enfamiljshus och spanar efter rörelse på marken.
Hon säger att upp till åtta huggormar skådats på gårdsområdet under de soliga dagarna i början av sommaren, men nu syns inte en enda till.
— Jag är nästan säker på att vi inte kommer att få se någon orm i dag när vädret är sådant här, säger Juup.
Huggormen är Finlands enda giftiga orm. Ägarna till huset i Satava är oroliga över huggormarna som håller till på gården eftersom det bor små barn och en hund i huset.
Därför har de kontaktat Juup och bett henne försöka fånga in ormarna och flytta dem till ett nytt levnadsområde.
— Det är möjligt att en del av huggormarna redan sökt sig bort härifrån men åtminstone några finns fortfarande kvar, säger Juup.
Hon har besökt huset flera gånger och suttit tyst på gården i väntan på att en orm skulle dyka upp. Inga huggormar har dock synts till.

”Det finns alternativ till det här evinnerliga dödandet”

Juup har fångat in och flyttat huggormar till nya levnadsområden i några år, och i år lanserade hon tjänsten Kyyti för att göra verksamheten mer synlig.
Om man har en huggorm på sin gård och känner sig obekväm med det kan man kontakta Juup och be henne transportera bort den.
— Det här började helt enkelt för att jag än en gång blev frustrerad i våras när huggormarna började komma fram och folk lade ut bilder på dem på sociala medier. De allra flesta kommentarerna till bilderna var något i stil med ”fy, ta fram spaden och slå ihjäl den”.
— Genom den här servicen kan jag åtminstone försöka rädda sådana ormar som finns hos människor som kanske inte vill ta livet av ormarna men som ändå tycker att det är nödvändigt att göra något åt saken.
Juup säger att Kyyti också är ett försök att påverka människors inställning till huggormen.
— En funktion med detta är att få till stånd en attitydförändring. Huggormen hör till naturen, och det finns alternativ till det här evinnerliga dödandet.
Juup fakturerar 20 euro plus kilometerersättning för tjänsten om hon lyckas fånga in huggormen. Om ormen lyckas slinka undan kostar besöket 10 euro plus kilometerersättning.
— Jag vet inte riktigt om det är dyrt eller billigt, men jag har investerat en del pengar i utrustning så jag tycker det är motiverat att ta betalt.

Djurskyddsföreningen får rycka ut ofta

Det här verkar bli ännu en dag utan huggormsobservationer för Juup, och mitt i väntandet får hon dessutom ett meddelande på sin telefon.
Ett par som bor på den närliggande ön Hirvensalo har kontaktat Åbo Djurskyddsförening och frågat om någon hinner komma och ta en titt på en hare på deras gård.
Juup hoppar i bilen och kör till Hirvensalo. Den här typen av utryckningar är vardagsmat för Åbo Djurskyddsförening och som pensionär har Juup tid att både spana efter huggormar och göra kontroller av djur som beter sig märkligt.
Haren ligger på gården till ett enfamiljshus i bostadsområdet Harlax och det visar sig att den är mycket passiv. Haren gör knappt motstånd när Juup lägger en stor håv över den och lyfter in den i en bur.
Juup bestämmer sig för att föra haren till en veterinärstation i Åbos grannstad Reso men hon tror inte att djuret lever länge till.
— Den kan vara död innan vi hinner fram. Det är möjligt att den varit med om en bilolycka, eller så är den bara gammal. I ett förstadsområde kan det hända att vi människor får se när ett djur söker sig till en undangömd plats för att lägga sig ner och dö, säger Juup.
Hon har rätt. När bilen stannar framför veterinärstationen i Reso har haren redan dött i buren. Juup väljer att köra vidare och föra den döda haren till Åbo Djurskyddsförenings lokal i Skogsbacka i Åbo där djuret läggs i en sopcontainer.

Människan tränger sig på

Efter turen till Skogsbacka tar Juup en kaffepaus. Den blir emellertid inte långvarig eftersom hon får beskedet att två huggormar krälat fram vid ett dike bredvid huset i Satava.
Dags att åka tillbaka, med andra ord.
Vare sig det är frågan om en döende hare, en välmående huggorm eller till exempel en ensam, undernärd ekorrunge infinner sig frågan i vilken mån människan ska ingripa i naturens gång.
Britt-Marie Juup påpekar att den mänskliga verksamheten hela tiden har stor inverkan på omvärlden.
— Folk är av den åsikten att det finns för mycket djur. Det finns för mycket rådjur, säger man. Det finns för mycket vitsvanshjortar, vitkindade gäss, kanadagäss, mårdhundar. Det finns för mycket av alla djur, tycker man. Det beror ju på att människan tvingat sig in på djurens levnadsområden och tvingat djuren att försöka anpassa sig.
— När jag var barn sade min morfar till mig att djuren inte har någon röst. Om inte vi för deras talan gör ingen det.
Juup vill heller inte höra talas om främmande eller invasiva arter, och i synnerhet inte om att bekämpa dem.
— Naturen har aldrig varit stabil. Det kanske bara är en förändring som ska få ske, och som sker i varje fall. Jag tycker att människan aldrig lyckats få till stånd en balans i naturen. Det är bara naturen själv som kan lyckas med det.

Men vad om nya arter utgör ett hot mot arter som redan finns i ett område och konkurrerar ut dem?

— Det är en utveckling som naturen sysslar med hela tiden, säger Juup.

”Det var några centimeter ifrån”

När Juup kommer fram till Satava har en av de två huggormarna försvunnit, men den andra ligger ihoprullad i gräset vid diket. Det här är Juups chans.
Hon går långsamt mot ormen och försöker föra ormtången så nära den som möjligt. Ormen har huvudet vänt mot henne och ser henne närma sig, så Juup satsar på snabbhet.
Allt händer i ett huj. Samtidigt som Juup försöker nappa tag i huggormens svans med ormtången rymmer ormen ner i diket.
Juup följer efter men lyckas inte få fast ormen innan den försvinner, antagligen in i en vägtrumma.
— Nu när jag rumsterat där kommer den knappast tillbaka på en stund, säger Juup när hon kommer upp ur diket.
Det var några centimeter ifrån.

Ormar kan inte flyttas vart som helst

För det mesta försöker huggormar gömma sig eller fly från människor, men om de blir överraskade eller känner sig hotade kan de hugga. Juup säger att hon aldrig blivit biten av en huggorm.
— Jag är försiktig och har utrustning, det vill säga höga stövlar och svetshandskar. Jag försöker inte ta tag i dem med handen utan med en tång.
Den här gången kom ormen undan, men om Juup hade lyckats fånga den skulle hon ha fört den till ett ställe som ligger så långt från huset att ormen inte hittar tillbaka.
— Det är ett ställe med hur mycket sorkar och möss som helst, och många diken. Det är viktigt att man väljer ett ställe där ormarna kan överleva. De måste ha vatten och mat, och ett ställe där de kan övervintra.
Ungefär en timme senare, när både Juup och SPT:s utsända har åkt i väg från Satava, ringer Juup. Hon har fått besked om att en huggorm åter ligger vid samma dike, och hon tänker försöka fånga den.
Denna gång lyckas operationen, rapporterar Juup. En huggorm mindre vid husknuten, lika många huggormar kvar vid liv.

Huggormen
Huggormen (Vipera berus) är den enda giftiga ormen som förekommer i Finlands natur. Det finns huggormar i så gott som hela Finland, med undantag för landets allra nordligaste delar.
Huggormarnas utseende kan variera. En huggorm kan vara bland annat brun, grå, silverskiftande eller svart. Det tydligaste kännetecknet för en huggorm är sicksackmönstret på ryggen men särskilt svarta huggormar kan sakna detta mönster.
En huggorm kan bli närmare en meter lång. Honorna är i regel aningen större än hanarna.
Huggormar livnär sig på gnagare, fåglar, andra kräldjur och grodor.
Huggormen är ett växelvarmt djur som övervintrar i håligheter i marken eller till exempel i stenrösen. Flera huggormar kan övervintra på samma ställe.
Huggormar biter i regel människor endast om de känner sig hotade. Huggormen använder inte alltid gift när den hugger. Om huggormen använder gift kan bettet orsaka svullnad, kräkning, diarré, huvudvärk och yrsel. Huggormsbett kan vara farliga särskilt för barn och åldringar. Om man blir biten av en huggorm ska man alltid besöka läkare.
Till skillnad från till exempel snoken (Natrix natrix) är huggormen inte fridlyst.
Källor: Kyyatlas, WWF, Finlands miljöcentral, Naturhistoriska riksmuseet, Duodecim, Finlex

Mikael Piippo/SPT