Det var tänkt att Rävsundsbron skulle hålla till åtminstone 2030, sades det – så vem har räknat fel?
För flera år sedan gjordes en riskanalys för att kontrollera läget med Rävsundsbron. Riskerna som då noterades har senare eliminerats och det skulle göras en kontinuerlig uppföljning av situationen.
Det här sade broingenjören Jari Nikki från Närings-, trafik- och miljöcentralen till ÅU sommaren 2018. Allt skulle alltså vara under kontroll – och så pang, bara två år senare, får vi veta något helt annat!
”Rävsundsbron är i slutet av sin livscykel. Stålkonstruktionen på brons undersida har betydande skador som snabbt blivit allt värre.”
Ursäkta, men är det något vi har missat? Det var ju inte riktigt så här det skulle gå. I stället har brorapporteringen handlat om något helt annat: planering och förberedelser, tidtabeller och stora träffar för allmänheten.
Allt har tytt på en kontrollerad process där vi steg för steg avancerar mot en ny bro mellan Kirjalaön i Pargas och Kustö i S:t Karins. För tre år sedan godkände Pargas fullmäktige en ny delgeneralplan för Kirjalaön, så att bron kan byggas. Redan då hade NTM-centralen färdiga skisser för en ny bro, en 670 meter lång kombinerad snedkabel- och stålbalksbro.
Bara tre år senare går NTM-centralen ut och uppmanar alla väganvändare att inse deras ansvar: Följ hastighetsbegränsningarna, på så vis är trygg möjlig på bron ända tills den nya bron är klar. För den tunga trafiken ges en påminnelse om att det ska vara minst 60 meter mellan fordonen.
Det ska komma skyltar, tavlor, bullerräfflor och avståndsmarkeringar – sådana där ”korpralsvinklar” som de i alla fall förr hade på vägen till Nådendal.
Om de här åtgärderna inte biter, så tar NTM-centralen till hårdare kontroll och restriktioner. En sänkt hastighetsbegränsning, från 70 till 50, är trots allt inte så dramatisk, men det är nästan så att man kan föreställa sig att 30-skyltar redan har plockats fram.
Farthinder skulle också ha en mycket konkret effekt. Vi kan se framför oss hur långsamt det blir då alla långtradare ska bromsa in innan de kör ut på bron. Vissa av dem måste i krypfart låta varje axel skutta över fartguppen. Innan de fått upp farten igen har kön hunnit bli lång.
Hur allvarligt är då egentligen läget med Rävsundsbron? Om det nu ännu ska gå minst fem år tills det blir en ny bro – och läget nu är så här svårartat – så är frågan vilka alla begränsningar vi hinner få se.
Det är nästan så vi borde ringa armén och be dem bygga en tillfällig pontonbro mellan bryggan i ändan av Kirjala strandväg till Lauttarannantie på S:t Karins-sidan, för att på så vis ens dirigera bort en del av de ton som nu rullar över bron.
En liten men anmärkningsvärd detalj är att NTM-centralen redan nu begränsar vikterna på specialtransporter. ”Det här kommer säkert att ställa till med svårigheter för regionens företag”, konstateras i pressmeddelandet.
”Svårigheter” är en underdrift. Hur många stora specialtransporter rör sig inte i dag på våra vägar? Hur många företag finns det inte som behöver sådana, på andra sidan Rävsundsbron? Och vad betyder dessa begränsningar? Det kan ju inte betyda att vissa specialtransporter måste skötas med fartyg och pråmar.
Det är lite så man undrar hur det ”bara blev” så här. Rävsundsbron byggdes 1963 och genomgick sin första riktigt stora reparation för femton år sedan.
Det jobbet var Åbo vägdistrikts genom tiderna största enskilda broreparationsprojekt. Målet uppgavs då vara att bron är trafikduglig under åtminstone de följande 25 åren.
Åtminstone de följande 25 åren. Med andra ord till 2030. Eller, som ÅU skrev då: ”Vägförvaltningen har som mål att livslängden för stora broar är minst 100 år, vilket är möjligt också för Rävsundsbron om den underhålls väl.”
Har bron underhållits väl? Tydligen inte, eller så har trafikmängderna verkligen ökat så dramatiskt att bron nu har dessa betydande skador. Det är lite väl många broår som har försvunnit i kalkylerna, plötsligt finns ingen marginal kvar till det att en ny bro måste stå klar.
Antingen är det någon har räknat fel – eller inte räknat alls.
Det som gör det hela särskilt allvarligt är betydelsen av just Rävsundsbron. Ingen annanstans i Finland finns något motsvarande, en plats där lika många människor är beroende av en enda väg, en enda bro.
Julen 1963 fick Pargas och hela västra skärgården en efterlängtad julklapp, hängbron över Rävsundet. Tyvärr är det väl önsketänkande att tro att NTM-tomten kunde komma med ett besked om en försnabbad tidtabell för en ny bro.
Enligt min mening är det onödigt att söka någon syndabock i det här fallet.
Ingenting är enklare än att peka ut någon i stället för att själv prestera någonting
konstruktivt. Emedan det är fråga om en sk. hängbro, är själva bron fäst vid de
bärande stålkablarna med speciella ”öglor” uttryckt på lekmannaspråk.
Om jag uppfattat saken rätt, är dessa ”öglor” utbytbara utan svårigheter.
Byt ut de trasiga ”öglorna” och lägg till, om möjligt, ytterligare några ”öglor” som
extra förstärkning för säkerhets skull och sänk hastigheten till högst 50 km/h.
Detta i kombination med kameraövervakning torde garantera, att bron håller
minst 10 år till med regelbundet underhåll.
O nu sen is i hatten!Bron håller o med mindre fixande på våren o farten ner ti 50 som nu redan så blir o går det nog bra!O om köer-om alla drar ner ti 40-50 km/t o sen ökar igen så ingen behöver stoppa eller stanna .Men bara man int sätter ”någo styttsar” o ”knölar” så sen blir de nog jobbigt för dom som använder vägen ”på riktigt”= kör många gånger per dagen !