ÅU 24.12.2019 05:00

För 80 år sedan utlystes ingen julfred i Åbo.
Den 24 december år 1939 låg ofreden tung över landet. Över Åbo föll snön tätt och höll bombplanen borta.
De återkom på juldagen, som grydde solig och klar.
I en gallup inför självständighetsdagen önskade sig en majoritet av finländarna att dagen skulle firas med mindre fokus på minnet av landets krig.
Då Åbo utlyser julfred kan det bombastiska anslaget ge lust till att ta avstånd. ”Björneborgarnas marsch” och ”Vår Gud är oss en väldig borg” är soundtrack för den som hyllar hem, kyrka och fosterland. De traditionellt borgerliga värderingarna har i dag övertagits och raffinerats av populistiska krafter till att mjölka billiga politiska poäng med.
I tidskriften ”Budkavlen” år 1942 skriver Åbohistorikern Svante Dahlström om att begreppet ”julfrid” har anor från hednisk tid – likt köpfriden, tingsfriden och gästabudsfriden.
Under de sekel då kyrkans makt blev stor i Norden blev utlysandet av julfred en kristen ritual där stadsborna påmindes om vikten av flitig kyrksamhet under julhelgen.
Hur länge består en tradition? Tanken på att barnbarnsbarnen ska stå vid Brinkalahusets balkong en julafton svindlar.
Kommer en generation att växa upp som ratar krigsminnen och Björneborgarnas marsch och som bevittnar hur medlemsantalet i den evangelisk-lutherska kyrkan sjunker till under 50 procent?
Redan idag firar många jul utan kristen övertygelse. Till dem hör författaren Kjell Westö som i Kyrkpressen den 28 november säger att han inte hör till kyrkan men alltid har varit lite svag för jul och advent.
Ritualernas kraft håller julen vid liv.
Vi är många som trevat oss fram i decembermörkret. Under julhelgen når vi fram till kyrkogården för att tända ljus.
Tidevarv kommer, tidevarv försvinner.
Kjell Westö säger: Man behöver inte vara troende för att se det vackra i att vi minns.
 

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln