Det som nästan är meningen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När vi tittar på ESC fattar vi hur svältfödda vi är på publikevenemang. Tittar, säger jag, fast det är sångtävling. Men i ESC har det visuella sprungit om resten, att lyssna noga är inte huvudsaken. Nästan allt är lika bra eller dåligt. Och det är nästan meningen.
Många är insatta i ESC efter decennier av dedicerat följande, har en blandning av lek och allvar i sin inställning, det kallas att vara nörd. Senast jag var med från början till slut måtte ha varit på 1900-talet, och det jag minns bäst är att skumpan hemma tog slut för tidigt.
Nörden njuter systematiskt av objektet för sitt nörderi, kanske mer av alla manövrarna runt det. Jag är ibland avundsjuk på sånt. Nördar kan bortse från flaggviftande i publiken, VI VANN!-rop och annat som icke-nördar sorgligt hänger upp sig på.
Själv är jag antagligen född med skämskudde. Och nationalhymner på dubbel hastighet när nånting gått i mål, det kan jag inte riktigt med.
Förr spelades den rakryggade Eurovisionsvinjettmusiken alltid vid Euroviseeventets början och slut, men nu verkar den ha drunknat i slammer och konfetti. Ett ersättande spår i hjärnan går igång: Fredi som sjunger ”Kun rakkaus kerran voittaa”, en tröst på samma melodi.
Glad är jag ganska ofta över att de goda feerna inte gav mig det absoluta musikaliska gehörets gåva. Att veta sig kunna bättre när andra gör vad de kan i sångtävlingar är en börda jag inte behöver bära. Själv kan jag hålla tonen strängt taget bara när jag står bredvid min goda vän P. Och nu är det länge sen vi sjöng i lag.
Men i ESC är det ytan och den sceniska framställningen som räknas. Och lite pyroteknik, ifall låten är made in Finland, men i år verkade flammorna lite förstrött inplacerade, i alla fall om man minns hur spraket kring Lordi såg ut.
Merparten av de som höll micken i årets utgåva minns jag som kvinnor, alltför många i paljettrikåer. Någon utförde ett förutsägbart cirkusfeministnummer. Ett tips för nästa åt: glöm paljettrikåer, glöm cirkusfeminismen. Trovärdigheten är låg.
Vinnande var pojkarna som försökte se farliga ut, sånt kan vara rörande så länge sändningen pågår. Ibland har ESC lekt med förutfattade bilder av könstillhörighet och -uttryck, nån gång gränsöverskridande på ett ganska bra sätt. Men ESC är lite som Finland, det kan vara före sin tid och gräsligt konservativt i ungefär samma andetag.
Programledarna avslöjar en lutning mot det inte så utmanande. Programledare ska finnas där men gå att glömma fort. Herrkostymen följer svängningen för dagen, har varit säckiga när det ska vara säckigt, för trånga när de ska se nästan urväxta ut. I år var de lagom.
Kvinnan måste vara urringad, dock inte på bredden, så som det brukat se ut i urringningens historia, utan vertikalt så att så mycket som möjligt av bröstbenet syns. Det finns något krigaraktigt i det som det går att uppskatta.
Det man drar ut i fält för är en föreskriven motsägelse, jag fascineras av det. Det ska vara uppseendeväckande och det ska passa alla.
Upplägget liknar också upplevelsen av de många Coronamånaderna. Somt går för fort, annat förhärdat långsamt. Mellanaktsförströelsen går i hundra knyck – den är för dem som har sett allting förr och bara behöver vidröras lite för att minnas.
Om jag skrev manuset skulle slutet avgöras genom lottdragning. Men jag är som sagt för tråkig för så stora evenemang. Brukar skylla på min spatialförmåga som gör att jag har svårt att orientera mig om scenen är för stor eller för invecklat omväxlande.
Och här skulle min spaning ha fortsatt i hur ESC-estetiken (största möjliga gestik i formen, minsta gemensamma nämnare i stoffet) har smittat av sig på andra uttryck. Men min tid är ute så jag får smita av scenen följd av några mindre smällare. Och kanske ett tomtebloss.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.