Anja Kuusisto 19.02.2019 04:00

ÅU skrev i början av januari på ledarplats om sorgearbetet i ett lokalsamhälle – Dalsbruk. Att temat igen skulle bli aktuellt är oerhört tragiskt.
Då handlade det om att Dalsbruks skola miste en av sina lärare och de anhöriga miste en ung man, som omkom i lavinolyckan i Tamokdalen i Norge.
Nu handlar det om att en familj, släkt och vänner i Pargas miste en pojke och Sarlinska skolan en elev då en 15-åring dog i en skidolycka i Himos i lördags.
Olyckan känns ofattbar. Den tragiska händelsen förstummar även det omgivande samhället.
Det är som om världen stannade upp, som om allt annat blir så ovidkommande och ytligt när beskedet om en ung människas död slår ner.
Det finns många ”varför” som det inte går att få svar på, en olyckshändelse är en olyckshändelse.
Medier lyfter fram frågor kring säkerheten i skidbackar, skidcentret Himos kommer till tals, nationella medier berättar att Pargas är ort i Egentliga Finland och att där finns en svenskspråkig församling som brukar ordna skriftskolläger under sportlovet…
Så här fungerar nyhetsförmedlingen.
Omvärldens fokus blir för en stund på hur slalombackar märks ut, på off pist-åkning, på bruket av skidhjälmar, på vilka offer sporten krävt tidigare år i Finland.
Men i Pargas finns de för vilka olyckan blir en bestående del av deras liv.
Därför är det viktigt att även ÅU behandlar den, i våra texter.
Ett av de viktigaste rättesnörena i krisarbetet i vår tid är öppenhet.
Med öppenheten avses behovet för de berörda att få gå igenom upplevelserna, att den som behöver få tala om sin ångest och sorg har någon som lyssnar.
Och – som en ingrediens i en öppen hantering av kriser – ingår i öppenheten även ett visst mått av offentlighet.
Samtidigt som det här sägs ska vi poängtera att varje intervju som görs, och varje ord som skrivs, i sådana här fall bör avvägas noggrant.
Det finns ingen anledning att vrida och vända på en olyckas händelseförlopp för omvärlden. De berörda behöver få tala ut om det – med professionella krisarbetare, inte med medier.
För det omgivande närsamhället är det viktigare att veta hur man bäst hanterar den sorg man möter, hur man bäst är medmänniska i en tung verklighet.
För medmänniskan gäller också öppenheten, att inte vika undan utan våga möta sorgen, helt konkret i att bemöta och möta den sörjande.
Den som står nära visar sitt deltagande via samtal, via sitt kompisskap, via blommor, hälsningar. Det här är beteenden som är inrotade i vår kultur men när krisen är svår kan tröskeln till kontakt kännas hög.
Betänk då att alla måste få hantera sorgen på sitt sätt – men att öppenheten är viktig, att tiga eller blunda är sällan ett alternativ.
Väståbolands svenska församling ordnar flera skriftskolläger per sommar, men församlingen har också i åratal ordnat läger under sportlovet som inkluderat utfärder till skidbackar.
Det gör också andra församlingar och det känns som ett grepp där församlingarna lever med sin tid och tar fasta på en hobby som intresserar många ungdomar.
Det här lägret kan få församlingen att ompröva sin ståndpunkt, men det är alldeles för tidigt att dra slutsatser om det nu.
Att församlingen avbröt vistelsen i Himos och genast ordnade krishjälp till de hemvändande visar att församlingen agerar professionellt.
Det sakliga bemötandet av mediernas frågor visar också att församlingen agerar professionellt, liksom det att församlingen på söndagen via sin webb berättade om hur och var man kunde få samtalsstöd.
Församlingen ingår i, och samarbetar kontinuerligt med, krisgruppen i Pargas stad. Dessutom har Åbolands Röda Kors igen visat att organisationen har stödgrupper som omedelbart ställer upp och erbjuder hjälp, och även skolan har erbjudit krishjälp. Händelsen berör många och det är viktigt att också kanalerna är många.
Sorgen finns där, hela samhället sörjer. Men när det som inte får hända har hänt är det bra att veta att krisarbetet fungerar.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln