Det som hörs från grannen ovanpå (eller kunskapen om våldet)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nästan varje veckoslut hörs springet av små fötter hos grannen ovanpå.
Fastän det ibland börjar tidigt om lördagarna trivs jag med det. Det låter som när en liten människa springer fram till den som den tycker om. En liten människa på tre fyra kanske, som i kraft av den frihet och kärlek den lever i rör sig framåt med en upplevd vikt av tre, fyra ton, kanske.
När jag flyttade in var det helt andra ljud som sipprade ner.
Mest var det inga alls, men när det hördes något var det gräl och gråt, vuxengräl och vuxengråt. Inga grannar frågade hur det stod till, för alla hade väl själva grälat och gråtit i någon mån hemma hos sig. Det är normalt. Och i normala fall är det en lättnad att man kan gräla och gråta i hemmet.
För dem som hemmet är en ångestfylld, kanske farlig plats, har månaderna under viruset varit evighetslånga. Det har skrivits en hel del om det. Är det ens ett hem om det inte är en plats där man kan räkna med att man är i trygghet? Statistiskt sett är hemmet den farligaste platsen för en kvinna.
Frågade en gång en man jag kände väl om han hade kunskap om våldsepisoder i sin bekantskapskrets. Han skakade på huvudet. Ingen hade nånsin rört vid det. Själv räknade jag ett, två, tre, fyra, fem … det blev lite mer än ena handens fingrar, sånt som berättats i förtroende eller bara slunkit fram i samtal.
Det är otäckt när det kommer nära. Och nu ångrar jag mig nästan att jag rörde vid ämnet, man blir fort intrasslad och har svårt att hitta en väg ut. Instinktivt vill man stå utanför.
Läser en insändare i DN, skriven efter den tragiska anhopningen av kvinnomord i grannlandet nyligen. När ska vi kvinnor få sluta vara rädda? frågar den. Instinktivt vill jag inte heller vara med i ”vi kvinnor”.
I en tråd i sociala medier, utgående från något annat som hänt i Finland, sägs irriterat att andra än kvinnor väl också är rädda därute. Har man glömt det? Och någon lägger fram mordstatistik, det får en underlig triumfatorisk biton i sammanhanget. Se här, vi män är mycket mer mördade, alla gånger!
Sociala medier är illa skickade att debattera detta. Men frågan om vem som är räddast biter sig fast. Den är bra om den kombineras med var rädslan uppstår, i vilken lokalitet. Och vem man fruktar, om den är bekant eller inte.
Läser ett reportage i en finlandssvensk tidning om en kvinna som till slut blev dödad av sin sambo. Det är en detaljerad historia som arbetar sig fram kronologiskt, det framkommer att vårdpersonal och myndigheter haft en viss insyn i vad som skett innan det oåterkalleliga hände.
Det kunde väl ha ställts frågor på det, vad det på riktigt går att göra för att befria en som befinner dig i en spiral av våld och hot (som verkställs), utan att den utsatta själv måste ta det avgörande steget. Det avgörande steget kan också trigga det oåterkalleliga, det lär man sig av berättelser som redan berättats.
En färsk dokumentär i Sveriges Radio heter ”Om han hittar mig dör jag”. Där har redaktionen överlåtit ordet helt och hållet till ”Simone”, vars pojkvän avtjänar fängelsestraff för misshandel av henne. Fängelsetiden blir en tid av frihet för henne.
Men hon säger: Jag får träna på det nu, att vara gömd.
Framtidshopp? Inte just. Och den här sortens journalistik, där man ”ger röst” genom att överlämna hela berättelseansvaret på en utsatt, den är jag minst sagt kluven inför.
Lyssnaren lämnas också åt sitt öde med sin indignation, en energi som är svår att rätt investera. Kunskapen om våldet stannar vid ett enskilt obehag, övergående, för dem som haft tur.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.