Det som förenar våra 17 ledamöter, och det som skiljer dem åt
De 17 ledamöter som representerar Egentliga Finland i riksdagen under nästa mandatperiod utgör en rätt så välbekant bukett.
De nya inslagen är få, och också bland dem finns namn som förekommit i och utanför politiska sammanhang ett bra tag.
Bland de nya namnen är Sofia Virta (Gröna) den stora överraskningen. Att en kandidat som bara har ett par år i lokalpolitiken i S:t Karins bakom sig brädar betydligt mer erfarna politiker – till exempel Elina Rantanen, Niina Ratilainen och Saara Ilvessalo – bör stämma till eftertanke hos De gröna.
Det kan sägas utan att Virtas prestation förringas.
Ser man till de övriga nya invalda så kan konstateras att Vilhelm Junnila (Sannf) var en hårsmån från att bli invald redan 2015, att vårddirektören Aki Lindén (SDP) varit en offentlig aktör med reellt inflytande redan länge, och att Johannes Yrttiaho (VF) i lokalpolitiken i Åbo visat en kompromisslöshet som tyder på att han kan bli en utmaning för VF:s riksdagsgrupp – liksom pappan Jyrki Yrttiaho var det.
Samtliga tre kommer att landa springande i riksdagen.
Det som kännetecknar buketten i övrigt är:
- att 8 av 17 kandidater har en hemort som inte är Åbo. En regional spridning är en styrka ur landskapets perspektiv.
- att 9 av 17 kandidater är kvinnor. Egentliga Finland dras inte med Vasa valkrets problem. Där är bara 3 av 16 invalda kvinnor.
- att åldersfördelningen är jämn. Varje åldersgrupp, från tjugoåringarna (Virta) till sjuttioåringarna (Kanerva), är representerade.
- att på en glidande skala är liberala och konservativa kandidater jämnt fördelade, även om partierna till vänster om mitten är i underläge.
Det här är i viss mån ytliga faktorer. Man kunde föreställa sig en jämnare fördelning, om man håller en i alla avseenden bred representation av landskapet som ett självändamål.
Om man vill hitta en gemensam nämnare bland kandidaterna så är det inte svårt. Redan innan valsöndagen stod det klart att de flesta partier vill se snabbare tågförbindelser mellan Åbo och Helsingfors.
När de 17 ledamöterna försvarar landskapets intressen i riksdagen så kommer frågan om entimmeståget att vara en samlande kraft, men inte utan undantag.
I Yles valmaskin var till exempel Sandra Bergqvist (SFP) av annan åsikt när påståendet löd att staten hellre bör satsa på entimmeståget än på förbättrandet av riksväg 8.
Det avspeglar också att tågfrågan inte är oproblematisk för SFP, givet att partiets politiker och anhängare i Västnyland oroar sig för kustbanans framtid.
Också Sannfinländarna Ritva Elomaa och Vilhelm Junnila och centerpartisten Esko Kiviranta har en njugg inställning till tågprojektet.
Ett annat kollektivtrafikprojekt, som också det kräver statligt stöd för att förverkligas, är snabbspårvägen i Åbo.
Sannfinländarna är högljudda motståndare, och skepticism finns också bland socialdemokraterna – till exempel hos invalda Eeva-Johanna Eloranta.
På det hela taget lever Egentliga Finland upp till sitt namn: landskapet är som landet i övrigt. Representation i riksdagen är inte utan motsättningar, vissa frågor är polariserande.
Det senare var att vänta, för i Egentliga Finland koncentreras stora strömningar som till exempel urbaniseringen, arbetskraftsinvandring och flyktingskap, klimatförändringens nya verklighet och obalansen i befolkningens åldersstruktur.
Helt säkert kommer dessa strömningar att konkretiseras i frågor och beslut som splittrar, av den enkla anledningen att landskapstillhörigheten inte är en förenande kraft stark nog att överbrygga ideologiska olikheter och partipolitiska rågränser.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.