Det skulle ha varit rätt otänkbart att miljöteman på något vis hade kommit i rampljuset under valkampanjerna under UKK:s tid eller ens senare.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag fick till julklapp vinnaren av årets Fack-Finlandia pris. Boken handlar om Pentti Linkola som är en mycket omdiskuterad person och delar kraftigt isär människornas åsikter; för en del är han en tapper miljökämpe och för andra kanske närmast en brutal fascist som förespråkar världens undergång och behov av kraftig decimering av jordens befolkning. Denna offentliga bild har formats av Linkolas kraftiga och rättframma uttal främst på 1990-talet.
Linkola har förstås även många andra sidor och hans långa personhistoria knyter an vid såväl den kulturella eliten som landsbygdens vanliga människor. I boken figurerar även en av årets presidentkandidater, Pekka Haavisto. Linkola och Haavisto var båda med och hade centrala roller då det nuvarande partiet de gröna höll på att forma sig och tog sina första steg på den nationella partikartan. Linkola blev för omstridd och radikal även för det gröna partiet medan Haavisto har varit en av partiets starka frontfigurer ända sedan dess.
Någonting som jag tycker att är intressant och visar också hur mycket världen har ändrat sig på de senaste årtionden är att Pekka Haavisto som representerar ett litet (ja, kanske medelstort idag) parti med en ursprungligen mycket stark och kanske ensidig grön miljöprofil var en stark kandidat för presidentposten redan för sex år sedan och verkar vara en av de starkaste utmanarna för Sauli Niinistö även den här gången.
Visst har Haavisto förstås en lång rad andra meriter också bland annat i global fredspolitik och de gröna har också vuxit till ett parti med mycket bredare profil än den ursprungliga.
Oberoende vill jag hävda att miljöfrågor har gjort sig gällande även i presidentvalen i Finland. Den sittande presidenten har lyft miljön och naturen starkt och förespråkar behovet av naturfred jämsides vid sidan av världsfreden och samhällsfreden i sin kampanj. Det är intressant när presidentens viktigaste uppgifter relaterar sig till utövande av regeringsmakten, ledning av utrikespolitiken, stiftande av lagar och utnämningar till olika tjänster, samt beviljning av titlar och benådningar, och inte alls miljöfrågor.
Det skulle ha varit rätt otänkbart att miljöteman på något vis hade kommit i rampljuset under valkampanjerna under UKK:s tid eller ens senare. Det närmaste som kom till miljöfrågor var då kanske att presidenten deltog i Finlands officiella handelsdelegationer som besökte andra länder och sålde Finlands gröna guld. I dessa affärer hade dock miljöaspekterna som biodiversitet eller miljöcertifierade produktionsformer ingen plats. Dessa begrepp var inte ens uppfunna på den tiden.
Vad jag själv vill minnas är att först under Tarja Halonens tid engagerade sig presidenten aktivt i miljörelaterade frågor. Idag är dessa frågor en viktig del av handelsdelegationers arbete, och Finland säljer, med presidentens betydande medverkande, grön teknologi och miljöcertifierade skogsprodukter runt om i världen. Förstås har presidenten redan tidigare fungerat som beskyddare för nationella miljö- eller naturevenemang, men den funktionen har främst hört till ämbetet vid sidan av att vara fadder till olika evenemang inom en bred front av samhällssektorer.
Idag är det förståeligt att miljöfrågorna kommer upp i debatterna inför presidentvalet. Vår förståelse och även sättet att resonera kring olika saker har ändrats kraftigt under de senaste årtionden.
Klimatförändringen och andra miljöfrågor har blivit en del av vardagsdiskussionen i såväl business, och global fredspolitik som gällande människornas välbefinnande. Enligt mångas åsikt utgör klimatförändringen det största hotet för världsfreden. Tillgångar av naturresurser och hållbar utvinning av dem är förstås också ytterst viktiga i global handel och politik.
Även globalt har många statsöverhuvuden engagerat sig i miljöfrågor. För vissa är det redan frågan om skär överlevnad såsom för presidenter och statsministrar på önationerna i Stilla havet där stigande havsnivåer hotar att utplåna hela ögrupper. För vissa andra tycks miljöfrågor och ökande miljömedvetenhet orsaka främst hinder för ekonomisk tillväxt. Tyvärr finns det både mer och mindre utvecklade länders statschefer bland de sistnämnda.
Vem än väljs om några veckor till presidentämbetet blir det säkert inte lika katastrofalt ur miljösynvinkel som det blev vid det senaste presidentbytet i USA. Presidenten i Finland kan inte ens i teorin lamslå Finlands miljöpolitik på samma sätt som Donald Trump har kunnat göra i USA, eftersom de frågorna handhas av riksdagen. Dessutom har de flesta kandidater en mycket sundare åsikt om klimatförändringen och andra miljöfrågor än vad Trump har.
Ibland växer marginella rörelser till ”mainstream” i samhället och så är det onekligen med den gröna rörelsen som under åren har ändrats till en nästan självklar miljömedvetenhet i Finland och stora delar av världen. Linkola har på sätt och vis haft rätt hela vägen när han har krävt förändringar i människornas liv och leverne här på vår planet, även om hans teser är väldigt extrema. Det kanske behövs dessa marginella och radikala krafter som Linkola att fungera som väckarklockor till behövliga samhällsförändringar, så att till slut även landets president offentligt vill bära ansvar för dem.
Johanna Mattila
Docent vid ÅA
PS. Boken om Linkola är väl värd att läsa, oberoende vad man tycker om Linkolas teser eller honom som person.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.